De 4 orsakerna till ensamhet och 5 strategier mot dem
Känner du dig ensam? Det är du inte ensam om! Ensamhet är väldigt vanligt och de flesta människor känner sig ensamma under någon period i livet. I den här artikeln går vi igenom vad ensamhet är, orsakerna till ensamhet och hur man kan hantera det.
Vad är egentligen ensamhet?
Ensamhet är en känsla av missnöje och att något saknas, som uppstår när man inte har den grad av social kontakt som man skulle vilja ha. Alla kan känna sig ensamma då och då, men det finns även många som känner ensamhet större delen av tiden. Man brukar dela in ensamhet i två olika grupper, social ensamhet och känslomässig ensamhet.
Vad är du för typ av övertänkare?
Gör det här testet och få en skräddarsydd rapport baserad på din unika personlighet och dina mål. Börja förbättra ditt självförtroende, dina konversationer och din förmåga att skaffa vänner - på under en timme.
Social ensamhet
Social ensamhet innebär att man saknar ett socialt nätverk, att man känner sig ensam på grund av att man inte har några (eller så många som man skulle vilja ha) vänner, arbetskompisar, familjemedlemmar eller släktingar att umgås med. Det finns de som har ett rikt socialt liv på jobbet men inga vänner på fritiden, och de finns de som känner sig ensamma på jobbet/i skolan men har vänner och familj att umgås med på lediga stunder. Känsan av ensamhet grundar sig alltså inte på antalet vänner, utan om man känner sig nöjd med sitt sociala nätverk eller om man saknar fler människor att umgås eller ha kontakt med. Man kan sitta i en källare och aldrig prata med någon och ändå inte alls känna sig ensam.
Känslomässig ensamhet
Känslomässig ensamhet uppstår när man saknar en djup relation, exempelvis när man saknar någon att verkligen kunna prata med, någon man kan berätta allt för och/eller någon som man känner älskar en för den man är. Den här sortens ensamhet är vanligt att känna även om man har många människor att umgås med. Jag har hört många beskriva det som att de kan stå mitt på en fest med massa trevliga vänner och bekanta omkring sig, men att de ändå känner sig ensammast i världen. För många killar kan det kännas ytligt med umgänget i grabbgänget och de saknar någon att ha en djupare relation med. I det läget längtar många efter en flickvän, som de tänker kan uppfylla behovet av känslomässig närhet.
Orsakerna till ensamhet
Ensamhet kan orsakas av många olika saker, och ofta kan det vara flera orsaker som kombinerat skapar stor ensamhet. Generellt kan man säga att ensamhet orsakas av någon eller några av dessa fyra kategorier:
1. Brister i relationer
Brister i relationer kan uppstå när man inte har några eller få relationer med andra människor, när man känner ett utanförskap eller när man tvingats in i isolering på grund av att man blivit utfryst eller förskjuten (i familjen, på jobbet/i skolan eller i kompisgänget).
2. Förändring inom relationer
Ensamhet kan också orsakas av att relationer man har förändras. Det kan vara allt från att man växer ifrån sina vänner med åldern (till exempel för att man ändrar intressen eller att den ene skaffar familj), för att man flyttar från sitt sociala nätverk eller för att man separerar från en partner och plötsligt finner sig utan både livskamrat och socialt umgänge.
3. Man ser sig själv som en ensam person
Om man tänker på sig själv som en ensam person, att det är en egenskap man har som inte går att förändra, så är det ofta lätt att fastna i ensamhet. Det kan handla om att man ser sig själv som en ensamvarg, som någon ingen tycker om eller som ”den evige singeln”.
4. Bristande social kompetens
Ensamhet kan även bero på att man har bristande social kompetens, och därför har svårt för att skapa relationer med andra. Det kan handla om att man inte vet hur man startar eller fortsätter en konversation med andra på ett avslappnat sätt, att man är otroligt blyg eller till och med har social fobi, eller att man har en negativ attityd eller till och med beter sig illa mot andra.
Strategier för att hantera ensamhet
Ensamhet är som sagt något väldigt vanligt och de flesta känner ensamhet i någon grad under en eller flera perioder i livet. Men, det finns konkreta saker man kan göra för att hantera sin ensamhet så att det känns bättre och så att den på sikt kan minska eller försvinna helt. Här får du fyra framgångsrika strategier för att hantera ensamhet:
1. Gör en rationell analys
Titta på din situation utifrån och försök göra en objektiv, rationell analys av läget. Vad beror din ensamhet på och vad skulle du kunna göra för att förändra din situation? Inför sociala situationer, om du upplever dem som riskfyllda/jobbiga, tänk över fördelarna jämfört med nackdelarna och se om de potentiella vinsterna kan motivera dig till att gå dit/prata mer med människor (eller vad du behöver göra för att minska ensamheten).
2. Sluta skyll på personliga egenskaper
Försök hitta vilka situationer eller beteenden som skapar ensamhet, istället för att tänka ”jag är sån här som person”. Ensamhet är ingen medfödd egenskap, du är inte ”dömd” till evig ensamhet på grund av vem du är. Du kan förändra din situation om du verkligen vill och ser till att ha det tankesättet.
3. Se positivt på andra människor
Du kommer inte att bli mindre ensam om du är bitter och negativ gentemot andra. Se till att hålla en positiv attityd mot andra (även i dina egna tankar!), så är det mycket lättare för människor du möter att vilja ha kontakt eller bli vän med dig.
4. Omvärdera din ensamhet
Istället för att se ensamhet som något negativt, kan du lära dig att omvärdera det och istället uppskatta den ensamhet man har. Att vara ensam kan vara något värdefullt då det ger en större möjlighet att uppleva sin inre värld och att lära känna sig själv.
5. Fokusera på vänskap istället för kärlek
Fokusera på att skaffa eller behålla goda vänner, istället för att lägga all energi på att hitta Den Stora Kärleken. Det är oftast mycket enklare (och med mindre risk för ett krossat hjärta) att hitta vänner än en livskamrat. Dessutom, att inleda en relation med en tjej med intentionen att du ska slippa vara ensam är inte direkt den bästa grogrunden för kärlek.
Kommentera om du någon gång känt dig ensam och vad du tror att din ensamhet beror eller berodde på. På det sättet kan vi hjälpa varann att förstå att vi inte är ensamma i vår ensamhet. Jag kommer själv kommentera här nedan om en stund och berätta om en av de ensammaste perioderna av mitt liv.
Under skoltiden hade jag väl inga direkta vänner som jag umgicks med. Det är något som pågått sedan mellanstadiet. I mellanstadiet började jag leka med yngre barnen (absolut inget pedofil tecken på något vis). Var väl mest att jag av någon anledning inte klarade av att umgås med jämnåriga.
Så pågick det under hela mellanstadiet. Jag umgicks aldrig med några klasskamrater utanför skoltiden. Förmodligen var det att dessa yngre barnen jag umgicks med (eller snarare lekte med) under skol raster, var såklart inte vid min ålder och känns väl lite konstigt att en 11-åring tar hem en 8-åring för att leka.
Senare vid högstadiet hade jag heller inga riktiga kompisar. Klart att mina klasskamrater hälsade på mig och så, men aldrig att jag umgicks med någon på skolan privat. Jag var aldrig med på några hemmafester på kvällarna med skolkamraterna och så. Jag var alltid hemma. Kan väl kanske vara så att de som jag, trots allt, ”halvt umgicks” med på skolan, tyckte väl att jag var en rolig typ, men att jag aldrig kunde vara seriös kan vara en faktor att de aldrig blev någon riktig vänskap. Att det stannade vid träff endast på skolan. För att kunna få en vän eller polare, krävs det (antar jag) att man självklart kan skoja och skämta med varandra vid rätt tidpunkt – men att man även nångång ska kunna prata på riktigt (kanske inte gå in i djupet i privatlivet – men att man ska kunna vara seriös). Jag var aldrig en seriös typ, jag var väl den som man tyckte var en kul typ för stunden och inget annat.
Idag flera års senare har jag ingen som helst kontakt med någon från skoltiden, det blev som sagt aldrig något utvecklad vänskap.
Har även klippt kontakten med familjen och jag sitter nu inom rättspsykiatrin. Här har jag väl en och annan medintagen som jag åtminstone kan prata med, men det blir aldrig några privata samtal.
Jag har haft en mycket lång historia av ensamhet, vilket tydligt märks av att jag inte hade några riktiga vänner på skolan, jag skapade aldrig någon hållbar relation, vänskap eller kärleken. Jag har som sagt aldrig haft en kärleksförhållande, inte ens under skoltid – och det kan återigen ha med att göra att tjejen ser mig som en rolig typ för stunden, men då jag inte har förmåga att vara seriös någon gång, så blir det inget av med det.
Ibland har jag förnekat ensamheten för andra och jag påstår ibland att jag inte alls är ensam. Idag har jag några som jag har som internetkompis, alltså chattar med lite (som jag aldrig träffat).
Under mellanstadietiden var det med yngre barnen, men jag har via internet idag endast kontakt med de som påstår sig vara runt min ålder.
Klart det är taskigt liv att vara ensam, men det kan vara att jag aldrig vågat testa mig själv. Jag har tidigare varit fruktansvärt konflikträdd, vågar inte ta strider ute i verkliga livet – för att jag tror att jag riskerar få ond blick efteråt.
I min situation är jag 15 år och känner mig ensam då och då. Jag kommer ihåg att under mellanstadiet brukade jag hänga med två olika kompis gäng. Jag nästan stapplade mellan dem två. Under 7-8 har jag varit extremt passiv och egentligen aldrig brytt mig om mitt sociala nätverk, det var först när min pappa tog upp det som jag började få tankar. I februari skulle jag dra och gymma med en kompis men han kunde inte, han skulle istället spela tillsammans med mitt gamla kompis gäng, jag tyckte det lät kul och frågade om jag fick vara med, tydligen ville dem vara själva🤨🤨🤨. Jag hade aldrig haft känslan förut att dem inte ville hänga med mig. Jag frågade min vän om varför och tydligen är jag en socialt störd person som bara vill ha uppmärksamhet och en generellt störig person. Detta kom som en shock och jag klarade inte känslorna så det senaste halvåret har jag mått skit och känt mig jätte ensam. I min klass är alla generellt osociala, ingen har lust med det och ingen vill göra det. Jag fattade inte vad jag hade gjort för att folk skulle tycka så om mig. Jag har alltid varit en energi full och trevlig person men jag kan dock hålla med om att jag ibland har varit en liten skit unge under mellanstadiet och högst…
Jag har försökt att säga förlåt till de gamla vännerna och få oss på bannan igen. Men det verkar som att de inte tror att jag kan förändras. Vilket jag trycker är konstigt eftersom dem då och då kan behandla mig som skit om vi nån gång träffas. Jag tror inte att de förstår hur jävla förbannad jag är på dem.
Jag är dessutom en världsmästare på att sumpa relationer. Jag har sagt nej för många gånger så att andra människor som ville hänga med mig har tröttnat och har slutat våra relationer och börjat ignorera mig. Jag blir bara sårad av att behöva gå igenom detta.
Jag har känt mig konstant ensman i över ett år nu och hemska tankar har börjat spridas i mitt huvud. Jag ser mig själv inte längre som en värdefull individ utan mer som en deprimerad varg som har blivit utstått av sin flok och är nu dömd att leva resten av sina dagar i ensamhet tills döden kommer och tar mig
Jag är en kille på 15 bast och behöver hjälp
Vilken skola går du i?
Utfrysning är verkligen jättetufft särskilt när det handlar om hur man är som person. Jag har själv upplevt det du beskriver även fast de inte haft mage att säga det rätt ut. Mitt tips till dig för att på ett enklare sätt ”komma på banan igen” med ditt kompisgäng är att fundera över om deras val att utfrysa dig kanske beror på att din energinivå är mycket högre än deras? Det låter iallafall som det är det du beskriver och då kanske de upplever dig som självupptagen. Prova att fråga dem mer saker om dom själva och lyssna på dem och ställ dem i ”strålkastaren”. Alla älskar att prata om sig själva! Detta har iallafall jag märkt funkar bra för mig för att andra ska få en mer positiv inställning till mig. Hoppas det är bra med dig för övrigt. <3
18årig tjej
Jag är nyinflyttad till Kalmar i en liten bostadsrätt där man genast satte ner foten om man visade sig vara för öppen o delade med sig av sina erfarenheter o då talar jag om pensionärer + att jag själv tillhör dem.. jag bjussade mycket på mig själv o bjöd till med både fika mat o vin, som resulterade i att man hörde bara skitsnack bakom min rygg+de egna skrytet om dem själva/ är det så man ska skaffa nya bekantskaper som bara tar o inte ger /Hellre blir jag ensam o gör det jag vill än köpa in mig för att passa upp..Jag mår inte dåligt av att vara ensam eftersom jag är ofta ute på nätet där jag har vänner skriver o gör mina rundor på stan! men en kul o positiv kompis saknar jag iaf..
Är en man på 31 med 2 barn .
Separerade ifrån ungomdskärleken efter 11år , sedan på ytterligare ett 3 års förhållande och likadant där.
Känner igen mig där det skrevs att man är väldigt social och duktig på att konversera , men innerst inne känner jag att jag har svårt med att säga rätt eller förstå på rätt sätt , reagera och säga rätt .
Så jag har nu gått ensam sedan mitt andra långa 3 års förhållande men slutade nyligen let efter kärleken igen , träffar mina barn till o från och ensamheten kryper över mig ofta .
Jag försöker sätta min hjärna i aktivitet så jag tänker mindre , har tendens att tänka mycket mörkt vilket inte är bra alls .
Jg känner mig ensam , ja försöker nå ut , ofta känner jag att när jag är själv vill jag umgås med någon , en sen när de här 1-2 vänner ja endast har hör av sig och jag träffar dem ja då vill jag vara ensam igen , dpck 1-3 timmar efter jag lämnat deras bostad.
Sen är jag tillbaka på ruta ett att känna mig ensam , ej omtyckt , skräp .. ja jag kan hålla på hela dagen ..
vad är det för fel på mig ?
Är ej en ensamvarg , accepterat efter 2 förhållande nu, ena vilket den första partnern skaffa jag barn med , att man inte ska vilja in i ett förhållande pga ensamhey , det gynnar ingen , men man undrar likaså om man någonsin kommer få ha den där andra delen .
Ja är en märklig person tycker jag och jag har vuxit som människa men är ändå samma skämtsamme snubbe , alltid masken på sen barnsben .
Vad är det jag måste förändra och det är snart för jag ger upp snart komplett.
Mvh en Snubbe
Hej! Jag är en av alla män som är ensam och lider fruktansvärt mycket av det.
Jag har levt i parrelationer i större delen av mitt vuxna liv och separerade i april i år från en fortfarande älskad kvinna.
Mitt liv har förändrades så till den grad att jag inte klarar av att vara ensam. Har ordnat eget boende efter separationen men vill inte bo i bostaden för jag mår så jävla dåligt av att vistas där. Har inga vänner och allt umgänge har varit knutet till parträffar med min fd sambo. Är social av mig men har samtidigt svårt att etablera nya relationer. Inte lätt att prata om sin situation.
Har känt mig ensam även i sällskap med andra omkring mig. Så ensamheten är dubbel för mig.
Något som man aldrig pratar om.. ensamhet efter att man blivit sjuk. När man blir lämnad av sin partner och vännerna försvinner då man inte har så mycket ork… hur ska man acceptera att man kommer att vara ensam hela livet? Det skulle jag vilja veta..
Jag hade ett stabilt kompisgäng när jag gick i höstadiet. Nästan alla av oss gick på samma skola och det blev naturligt att vi gjorde saker efter skolan. Sedan kom gymnasiet. Jag och en kompis hamnade i samma klass på ekonomi-linjen, så det var rätt bekvämt att vi i allafall var två. Han slutade dock efter 2 veckor och jag blev kvar. Jag hade inget gemenamt med resten av klassen och jag blev deprimerad hela först året. Jag hade dock mina vänner kvar på frotiden.
Året därpå bytte jg till samma linje som min kompis bytte till ett år tidigare, eftersom att jag inte stod ut två år till på ekonomin. Mina betyg hade sänkts betydligt oxh jag fick mina första F någonsin. På den nya skolan trivs jag mycket bättre på, och betygen har höjts. Vännerna där är just det, vännerna där. Vi umgås inte på fritiden, och om det händer är det bara när det är fest.
Några vänner i mitt kompisgäng har skaffat nya vänner, så det blev liksom jag och några få kvar. Grejen med dessa vänner är att de nästan aldrig vill göra något, och det är nästan bara jag som tar initiativ. Jag ger förslag på saker vi kan göra men inget funkar. Fest, lkohol och knark är det end som är roligt nu för tiden enligt de. När de väl hittar på någonting är det sällan de hör av sig till mig och jag förstår inte varför.
Folk brukar säga att gymnasietiden är den bästa tiden i ditt liv. Jag upplever då det motsatta. Jg har i princip suttit inne hela mitt sommarlov. Den end vän jag har som faktiskt vill göra saker går liksom i ide, och kan vara väldigt svår att få tag i då och då. Känner mig extremt ensam och uppgiven.
Jag är en kille, för er som undrar. Det var väldigt många tjejer som skrivit här så jag ville visa att killar också finns här.
Jag känner mig utfryst i vårt kompisgäng och jag vet ej hur jag ska göra
Jag var ensam från förskoleklass till 5:an. Var utfryst för att jag inte hade något gemensamt med de andra i klassen. Alla det andra gick i fotboll, förutom jag. (De va en väldigt liten skola) Det fick mig att bli tillbakadragen. Jag har haft det lite svårt med att inte älta detta. Men de är bättre i nu legget. Har dock svårt med det sociala. ?
Av alla dessa 147 kommentarer vilka av dessa är ens män som skriver att det är ensamma ? Enligt forskning är det mest dem som är ensamma men ser mest tjejer som vågar skriva här. Trasigt..
Jag har vänner men dom frågar aldrig om jag vill vara med dom. När jag säger att jag har tråkigt och dom inte häller gör någonting frågar dom aldrig ifall jag vill vara med dom och göra någonting utan det är alltid jag som frågar, även fast jag ger dom hintar om att jag vill att dom ska fråga mig. Jag säger alltid att jag finns där för dom om dom är ledsna men dom frågar mig aldrig tillbaka. Jag brukar ändå ha kul med dom när vi väl hänger men jag känner mig väldigt ensam ändå och det känns som att jag aldrig har någon att prata med.
Hej!
1. Ofta när jag inte har något att göra eller specellt på kvällarna känner jag mig ensam när jag är ensam.
2. Jag förlorade min mamma när jag va 10 år sedan dess har har klarat mig själv. Mina syskon bor i andra länder tillsammans med min pappa. Jag har bara mig själv, mina vänner och mina två barn varannan veckan. Saknar den där familjkärlek som alla andra har.
3. 23 år.
4. Ja
5. Jag vet att det är inte bara jag som är ensam eller känner mig ensam på jorden. Ibland är det sååå svårt att ta det lugnt och inte må dåligt över det. Jag kämpar för livet fast inerst inne önskar jag att jag inte levde så behöver jag inte gå genom smärtan.
Och att vara ute i svängar och genom nätet, ja vadå genom nätet där finns det bara en massa idioter som man blir lurad osv. av plus som killar jag ha försökt träffa på och så småningom kanske träffa om man vet hur eller visste… om dom så vore så himla intresserad utav en då men tyvärr har det aldrig hållit i längden. Så jag vill då både försöka träffa någon att leva tillsammans med om det finns någon vettig, för man blir ju inte yngre precis så vill jag umgås med samtliga då kanske som jag innan berättade etc. men ja jag klarar mig i ensamheten… då Senast av någon som hade uttryckt sig då om när jag tyckte att många är varenda en, lite olika då som är självupptagna osv. har jag fått till svar från någon” Det är så man träffar folk genom att vara på danser”…..m.m. Så sånt folk som uttrycker sig detta då kan ha svårt för att riktigt förstå då, eller om dom säger till en som att” Du träffar inte så mycket folk du heller” Okej för den delen ja men skulle jag kanske träffa lite mera folk kanske då vem det än är ja förutom att vara hundvakt ibland då som jag var i går så hjälper det nog inte så himla mycket fast det beror på om folket har tid då förstås men i allafall så jag har något liknande som du fast inte riktigt då. För mig är ju så att jag får sitta mest ensam annars i vanliga fall utom som att vara hundvakt och hälsa på där men det är det ända. Men det är sista veckan på min semester nu som blir så får jag ta igen det lite grann när jag så väl börjar jobba igen med att kanske gå ut själv och äter en bit mat medans jag väntar på bussen då på nåt ställe som jag nästan inte ha fått gjort under min semester då osv. <3 kram på dig. Så är det när man som jag inte är ute på nånting och far o flänger som dom för dom vet inte riktigt vad dom pratar om, många av dom som hellre vill umgås med såna som har ungefär liknande intressen som den andre. För det är just ingen som frågar mig som tex. Vill du följa med mig som till Ånge då. Helst nu sen jag hade genomgått två operationer alldeles som om jag vore pestsmittat av något slag så ska det inte behöva vara så folk drar sig från att vilja umgås med en som knappt är ute i svängarna då. Och jag har dessutom massa pant hemma nu utav mina snälla grannar då 🙂 så om folk vore som man vill så skulle man kunna få hänga med någon som till Ånge för att möjligtvis panta lite då men själv så vet jag att det skulle vara lön löst att fråga när dom inte vill så frågan är är jag så obekväm hos dom eller vad. 🙁
Det är något som folk inte förstår det är för att de är så himla självupptagna med sina egna liv så just därför de drar sig från att vilja umgås med en, det är mycket pga. telefonerna då men inte bara det som gör självupptagenhet hos folk. För inte tror jag någon själv mant skulle fråga mig om jag vill följa med tex. som till Ånge. Psykisk ohälsa har man ju hört talas om som på nyheterna på radion då, eller någon annanstans i en grupp här som tex. att det är självvalt då att vara ensam,.. fast det beror väl lite på vad som menas med det om att ha den turen att hitta någon att leva tillsammans med bara det bland många idioter som finns på nätet eller bara en bästa kompis då att hitta på saker tillsammans med i stället för att bara vara ensam, det är många som är ensam vet jag men i vissa fall är kanske lite självvalt beror ju på vad som menas med det är lite olika från person till person eller vars åldrar och sånt dylikt. Det är sånt som gör att vissa som har ett behov av att komma ut som inte ta sig ut själv eller hur det är egentligen vet jag inte tror jag? men hur som helst såna måste väl kanske ha en sk. kontaktperson om den vill bara pga. en vanlig kompis är helt uteslutet helst i dag när folk är så självupptagna som de är utan att de själva riktigt förstår det helst de som är vana vid det sociala sammanhang jämt och ständig med sina resor osv.
Och det var faktisk en som jag tidigare gick i skolan med för länge sedan då som kommenterade mig som svar på Facebook som hade väldigt rätt i det hon sa för detta sa hon.
Ja, vi är nog många som glömmer den som är ensam. Det är bra att du lyfter frågan, Agneta. ? Egentligen är det ju så lätt att finnas till för någon annan – och ändå är det alltför sällan jag hör av mig till den som kanske behöver det mest. Så det är inte sant helt i att man ska vara positiv istället för negativ för att försöka hitta vänner men okej man ska ju vara positiv då hellre än negativ men något som folk generellt sätt ha svårt för det är att vilja erkänna att de är upptagna då dvs. självupptagna med sina egna liv vars intressen då just därför drar de sig undan såna som är ensam. Vist kan det vara sant som det stod här uppe om att istället för att lägga all energi åt att försöka hitta den stora kärleken osv. men det är nog mycket mer än bara det för att få folk att förstå i dagens samhälle hur det är för de som sitter ensam då. Men de tänker inte de är så självupptagna så de tänker inte helt enkelt
Hej
Jag har varit i sk. giftemål med en arabisk man i ca 4 år. Han behandlar mig otroligt dåligt och psykiskt utmattar mig såsom socialt. Otroligt mycket. Min familj avskyr honom och har lämnat ganska direkt under tidens gång. Vi flyttade från Stockholm utanför Hedemora så därmed försvann vännerna på vägen och mannen sa att vännerna var skit. Han fick uppehållstillstånd på mig och sina 2 barn. Jag tog hand om barnen helt och hållet totalt själv sedan födsel, skilde mig och gjorde namnändring på barnen. Han struntade i barnen, i mig, bedrog mig och utnyttjade mig och tryckte ner mig samtidigt. Och fick sitt uppehållstillstånd. Jag fick ensam vårdnad om 2 underbara söner och en skilsmässa. Så, i 2 år har jag bott helt ensam med barnen utanför Hedemora under min skilsprocess från den mannen under en svår tid där jag måste stå upp för mig själv helt ensam.
Nu är allt klart och jag står som ensamstående mamma till 2 pojkar med svenska namn, som jag, skild och helt ensam utom barnen. Efter ett hemskt förhållande och tärande socialt och personlighetsmässigt. Nu ska jag flytta till Enköping om 2 månader för förskola och jobb för barnen. byta stad från mannen. Helt ensam. Allt är klart. Men jag är ensam nu och mina 2 barn har bara mig att förlita sig på. Ge mig den styrka som behövs och önska mig lycka till för våran skull. Jag hittar nya vänner under livets gång. Jag är väldigt väldigt söt.
Lycka till, du klarar detta!
Hej alla!
Ensamhet är en fruktansvärd känsla och jag känner så mycket med alla er som skriver.
Jag håller på med ett projekt som handlar om ofrivillig ensamhet och samlar just nu på berättelser och verkliga upplevelser kring ämnet.
Syftet med projektet är att söka svar i andras berättelser, belysa ämnet och försöka skapa förändring!
Ni kan besvara frågorna i tråden nedanför.
1. När känner du dig ensam?
2. Varför känner du dig ensam?
3. Hur länge har du känt dig ensam?
4. Har du berättat för någon om din ensamhet?
5. Övriga tankar och funderingar
Hade varit så tacksam för alla svar!
Styrkekramar till alla er där ute!
1. Jag känner mig oftast ensam när jag inte har någon att umgås eller prata med.
2. Jag känner mig ensam eftersom att jag har flyttat ifrån flesta av mina vänner efter att jag tog examen. Vissa har jag även tappat kontakten med. I dagsläget finns det inte många man kan hänga med. Jag känner att mitt sociala nätverk är på väg att krympa. Jag hade jätte många vänner när jag studerade i universitetet.
3. Ca två år.
4. Ja, till en vän och en psykolog.
5. Jag har alltid haft svårt att behålla relationer med vissa personer. Folk hör nästan aldrig av sig. Ibland känns det som att det bara är jag som söker till andra. Jag förstår inte varför. Är det på grund av ett visst beteende från mig som driver bort folk, som jag inte är medveten om?
Tänkte dra igång ett nätverk för oss som känner oss ensamma. Min mejl är rullerund@hotmail.com
Mvh Ruth
ENdsamhet är ämnet i gårdagens Vaken, kvinnan som nämde att man kunde ta bilen och åka ut och titta på naturen, men hon tänkte inte på dem som har blivit synskadad och har förlorat den förmågan att ta bilen och åka ut, förr kunde jag det adjöss med det, blir man sittade endsam så är man det, förr ett stort nätverk men eftersom jag ser dåligt idag har vännerna ooxå försvunnigt precis som man smittar. Ställde alltid upp för mina vänner tidigare men nu är jag mycket endsam. Bea
Hej
Läser och känner igen mig i så mycket.. Är social men vad gör man när man inte hittar någonstans att vara social, eller någon att vara det med.
Varför är det så svårt att träffa vuxna att bli vän med?
Har flyttat till Helsingborgsområdet för att rädda ett äktenskap som ändå sprack. Nu sitter jag i en liten ort där barnen och exfru skapat sig ett liv och känner mig fast.
Det är så konstigt för kvinnor att dejta och prata med har jag hittat. Jättefina tjejer som jag klickat med. Men killar att hänga med verkar omöjligt att hitta, de har sina vänner redan och har inte plats för fler.. Vore så sjysst med någon att ta en öl med, kunna ringa när man behöver snacka lite eller hjälp att bära något tungt ?
Hur fan gör man?
Jag känner mig ofta ensam och utanför. Är 31 år gammal. Det kan hugga till i mig när jag ser kollegor eller andra personer som jag träffat någon enstaka gång hur de umgås med sina vänner och hittar på roliga saker. Jag drömmer om att ha en eller gärna fler vänner att umgås och ha kul med, där vi hör av oss till varann och hänger med i vad som händer i varandras liv. Jag har flyttat mycket och nu är det dags än en gång, ända från Gällivare till Stockholm blir det nu på grund av jobb och separation. Ibland undrar jag om jag ens orkar? Bryta upp och försöka bygga upp nåt nytt igen, samtidigt kan jag inte vara kvar i en relation som jag inte är lycklig i eller bo kvar i en stad som inte känns rätt. Jag följer min dröm med jobb och är inte rädd för att kasta mig ut på okänd mark men det kostar på på andra plan och jag börjar fundera på om det går att få till ett ”komplett liv” med jobb, boende, vänner och umgänge när man är och lever så som jag?
Kan inte någon välja mig. /Jim
Jag känner igen mig i det flesta kommentarer. Är 39,5 år och singel och ensam. Inget socialt liv överhuvudtaget. Blev dumpad för 4-5 månader sen efter 10 års förhållande.
Känner sig sjukt tragisk och än jävligare blev det av att skriva här.
Men på nåt galet sätt känns det ändå bättre att veta att man inte är den enda i samma sits.
Hej Christian!
Var finns du någonstans? Jag är gift, har 2 tonårsbarn, men inget annat socialt liv överhuvudtaget och saknar det mycket! Hade många vänner förr, men efter att ha flyttat långt bort inom landet (pga kärlek och jobb) så har jag tappat dom. Har flyttat tillbaka till mina hemtrakter igen, men vännerna har ej återkommit.
Går det att vända denna händelse till något positivt och vara optimistisk? Det är inte fel på någon av er, ni funkade bara inte tillsammans och nu har du möjligheten att dejta och hitta någon ny. Uppleva de underbara känslorna igen i en ny relation.
Jag vill tacka alla som delat med sig av sina erfarenheter. Det har varit befriande att läsa, ensamheten blir lättare att hantera när man inte känner sig ensam i den. Känner också igen mig i mycket som skrivits.
Skulle någon vilja prata får ni gärna skriva till mig. 28 år och bor i Göteborg!
Jag känner mig ensam för första gången i hela mitt liv. Har aldrig haft ett behov av ett stort socialt umgänge och har haft några få nära vänner jag kunnat lita på till 100% och som jag varit helt nöjd med att umgås med. Hur som helst känner jag att vi börjar glida i från varandra och mina vänner börjar umgås med vänner jag inte känner bra. Känns som att de inte ger mig någon chans att lära känna dessa nya vänner heller och jag börjar fundera på om det är mig det är fel på. Tycker dom inte jag är tillräckligt rolig för dem längre? Min bästa vän ska åka i väg på utbyte ett helt år till ett annat land och då vet jag att jag kommer känna mig ännu ensammare. Har inte problem alls med att prata med nya människor och kommer bar överens med alla men alla har sina små ”gäng” de hänger i som man inte blir inbjuden i. Det ironiska i det hela är att jag för första gången börjar oroa mig för att folk ska se mig som ”ensam”.
Just nu känner jag mig som den ensammaste personen i hela världen. Som att alla bara står på utsidan och ser på. Och jag känner mig ensam i den känslan också.
Jag känner igen känslan!
Min fästmö lämnade mig i januari i hopp om att hitta tillbaka vilket hon inte gjort och inte kommer och göra heller verkar det som.
Och vi har 2 små barn tillsammans.
Vi har fortfarande bra kontakt och jag finns där för henne då hon inte har något eget alls eller mår särskillt bra pga det heller.
Men känner mig jätte ensam sen separationen och de veckor jag inte har barnen blir jätte ensamma om inte någon av mina få vänner kan hitta på något. Har börjat prova att g ut själv fastän det känns jätte konstigt och ångest fyllt att komma som ”ensamvargen”.
Och man vill ju inte vara needy eller klängig. Har inga problem att prata med människor heller eller så utan, det liksom fastnar inte eller vad man nu vill kalla det haha.
Känner igen mig i din historia. Går just nu igenom en separationsprocess där fästmön valt att flytta för att vara särbo. Allt har gått rasande fort och man inser att efter många tillsammans där jobb, barn och livets alla måsten gjort att vännerna försvunnit. Här står man mitt i livet ensam och vet inte hur man ska gå vidare.
Jag tror många går in i sina kärleksförhållande så hårt att man glömmer eller prioriterar bort vänskapsrelationer. Jag är en av dem som har levt i en falsk föreställning att ”gamla” vänner någon stans finns kvar även om man inte hörts av på länge. Åren går och när kärleken falnar så förlorar man kanske den sista vän man har haft – ens tidigare livspartner. När en separation blir verklighet blir den hårda konsekvensen att man står kvar väldigt ensam.
Ensamheten är tyvärr vår tids folksjukdom!
Hej! Även jag har en tragisk historia. Obs att detta inte är reklam utan självupplevt och ett tips till er som känner er ensamma. Du är aldrig ensam! Allt handlar om vad DU gör för DIG själv! Man kan INTE förändra andra man kan BARA förändra sig SJÄLV! Mer om detta längst ner…
Det som blev min ”sociala räddning” var att jag laddade hem en plattform som heter steam, där man kan spela både gratisspel och betalspel. Det gjorde att när jag kände mig ensam så satte jag mig och spelade ett tag. Efter några dagar så började jag prata med folk och lära känna dem. Tro mig, på internet ÄR folk väldigt trevliga. Det gäller att göra lite efterforskningar om spelet. Finns det en bra spelargemenskap eller är den toxisk, du kanske söker dig till spel dit andra från Sverige eller tom din stad söker sig.
Nu 10 år senare så känner jag människor ifrån hela världen. En del har jag på fejjan, andra har jag rest och hälsat på och de har kommit till mig, man åker på spelkonvent eller bara har en kontakt i chatten på spelet, en del trivs med anonymiteten. Det finns alla sorter.
Man kan köpa ett headset och använda plattformar som tex discord, för att socialisera med andra på ens server eller privat kanal. Vi snackar och har oftast mycket roligt, samtidigt som vi gör något vi har intresse och glädje av!
Spel behöver inte betyda spelberoende. Det finns ett liv oxå. Tack vare mitt spelintresse så har jag blivit betydligt mer säker i mitt kontaktsökande och även i mitt sätt att hantera människor som inte VILL ha en närmare kontakt. Jag har börjat träffa kvinnor som intresserar och atraherar mig, det har bara kommit gott från mitt spelande.
Om du känner att ”Neeeej jag vill inte spela” så rekommenderar jag varmt Henrik Fexéus böcker där han lär ut en hel del som man kan göra med sig själv och sin egen person för att lära sig att bli en bättre version av sig själv och på så sätt skapa kontakter och stärka sin självbild, självförtroende och självkänsla.
Har är en länk där alla hans böcker ska vara listade: https://www.adlibris.com/se/sok?filter=author%3AHenrik%20Fexeus
Kom nu ihåg; Allt som du gör med din egen person eller din självutveckling äger DU! Du kan bara förändra dig själv att bli en bättre version av dig själv, det är din skyldighet gentemot dig själv! På så sätt ger du en främling den bästa versionen av dig, och tro mig, det kräver en sjuhelvetes ansträngning! Men det är värt allt, och det behöver inte kosta något – mycket material finns på internet, tex youtube.
Var inte bitter – le även om du inte är glad, din kropp går att lura och ju mer du ”lurar” den, desto gladare kommer du att bli!
Jag vill tillägga att ALLA åldrar spelar spel. Oftast är det de lite mer avancerade spelen som de äldre spelar, för att inlärningskurvan inte är så brant. Men överlag kan man nog säga att man hittar de flesta åldrar i de flesta spel. Ha det gott nu och försök testa vad jag sagt även om du kanske vill slå bort tanken.
Är snart klar med en gedigen högskoleutbildning och börjar ett bra jobb på ny ort. Är glad och hoppfull över det men.. ensamheten lägger liksom sordin på alltsammans. Är 35 singel och utan något fast umgänge på fritiden utöver föräldrar och syskon. Har några gamla vänner som man träffar på några gånger om året och går på events med vilket ju är kul. Men de flesta har partner, barn, stort socialt umgänge.. Försöker vara undehållande och trevlig men ofta känner jag mig lite som tredje hjulet. Jag har inte blivit blivit inbjuden till nyårs- eller midsommarfirande eller andra festligheter på år och dar. Helger spenderas oftast i eget sällskap vilket förvisso kan vara skönt och avkopplande men det tär mycket på en i längden. Känns bittert och sorgligt. Känner mig lite patetisk. Vågar nästan inte visa mig utanför lägenheten dessa dagar. Vill inte. Orolig för att bekantskaper ska upptäcka att man är själv på någon högtid; börja snacka, sprida illasinnade rykten.
Har sysslat med åtskillig ideell verksamhet och engagerat mig i förening och det hjälper bra för stunden, håller demonerna borta. Är oftast omtyckt och uppskattad på jobb och i grupparbeten. Jobbar hårt. Men jag lyckas i princip aldrig skapa några djupare relationer med undantaget att man like:ar varandras statusar på fejjan typ. Antar att det är i mig felet ligger.. men vet bara inte hur jag ska förändra situationen.
Försöker intala mig själv om att saker kommer bli bättre efter flytten. Att jobbet kommer öppna dörrar till nya umgängeskretsar, kanske även en partner. Kanske engagera mig i någon förening. Men jag vågar inte hoppas på för mycket. Har så mycket att vara nöjd över men det suger att inte ha någon att fira det med. Eller kunna dela någon annans glädje. Känner mig gnällig som skriver det här, har det ju trots allt väldigt bra samt samt hälsan i behåll, men behövde få skriva av mig. Ta hand om er!
Är i samma situation som du, men äldre…så kanske ännu värre… 🙂
Någon här som bor i skåne?
Ja jag bor i skåne.
Vem där?
Hej.
Bara chansar och skriver en rad..någon där?
Japp, skåning sen en tid. Vore skoj med någon polare här nere ?
Jag vet inte va jag ska göra..är så ensam o har vart i många år..min närmaste o äldsta vän blev behövas vittne för 10 ö er sen o det tog mej hårt att mista henne..viträggas fortfarande..men är ju inte samma relation längre hon har ju fått en helt ny livsåskådning..jag har inte mycket pengar då jag är sjuk pensionär..o mina gamla få vönner har slutat mer o mer att göra av sej .då jag aldrig kan göra nått som kostar oengar(små grejer som att äta ute nån gång ibland går väl)Jag har åxå fått sjukdomar som hypotereos..o dystemi..så jag orkar inte samma saker längre så mina få vänner har i stort sett försvunnit ..i början ringde jag..men slutat med det o dom ringer kanske en ggn i halvåret..haft jätte bra kontakt med mina barnbarn som bor 35 mil bort..men inte så bra kontakt med min dotter ..kontakten har blivit sämre o sämre med åren. Men min glädje i livet har vart min fina kontakt med min dotterdottet..hon o jag har pratat o skrattat med varandra..hon har ringt mej när hon vart ledsen..vid problem med mamma el.kompisar..ja..mycket..jag har känt att jag betyder massor för henne…men det senaste året har hon blivit mer o mer lik sin mamma .har börjat snäsa åt mej..vägrar svara på nått om sin mamma om jag frågar..blir arg då..senaste gånger när jag åkt till dom..(min dotter har alltid tagit mycket jobb m.m när jag kommer för att slippa träffa nej)har mitt barnbarn inte vart hemma fyllt upp sin tid med yräninf komisfika m.m för att slippa se mej..dom var till Thailand 3 v.flr 5 månader sen i efter det här allt blivit värre..jag tror att hennes mamma har på verkar henne..hon är en väldigt manipulativ människa o har alltid hatat min o min barnbarns bra relation..men jag har gått sönder helt i min själ av detta känner mej ensammast i världen just nu..eftersom jag kände att jag betyder nått flr mitt barnbarn ..o nu får jag inte ens fråga va som är felet. Jag är så ledsen o tom..o tänket på att jag vill inte leva längre om hon åxå övergett mej..fleta ggr om dagen har jag dom tankarna o mest på natten när jag inte kan sova..det tar sönder mej helt att inte veta varflr det blivit så här..varflr hon börjat behandla mej som hennes mamma gör.gör bar 1-2år sen så sa hon jämt till mej att jag kommer aldrig bli så elak som mamma är..gör hennes mamma är elak o manipulativ till dom flesta..så min ensamhet kväver mej nu..va ska jag göra..
Hana Adame,
Jag vill tala om för dig att jag förstår dig och de känslor du har. Jag känner med dig. Hoppas att du ska få tillbaka den fina kontakten med barnbarnet.
Jag känner med alla er som skriver om ensamheten här. Jag har också en fasansfull ensamhetskänsla ibland.
En stor kram till alla er här! Tänk på att det finns snälla människor. Det finns godhet. Det är inget fel på er, tvärsom! Ni är bra och värda värme och gemenskap. Den här världen är som gjord för att man ska känna sig ensam. Det är svårt för folk att vara sig själva och skapa ärlig kommunikation och det tar oftast lång tid att verkligen lära känna någon.
Underbara vänner. Ni är väldigt mycket värda!
Kramar från mig!
Allt som beskrivs i er artikel är mycket intressant… men min situation är annorlunda. Jag har ett förhållande sedan 14 år tillbaka och vi har ett barn tillsammans. Problemet är att vi inte lever ihop pga flera orsaker just nu, med 18 h mellan oss… Min man känner nu sig så ensam och vi ser ingen lösning på vårt problem för att kunna leva våra liv tillsammans igen. Han har tappat hoppet och känner nu skuld. Jag vill inte förlora honom… Vad kan jag göra för honom för att hålla hoppet uppe och inte låta ensamheten äta upp honom?
Saknar min man och vill inte förlora min bästa vän…
Alla här har en sak gemensamt. Ensamheten.
Gör man inget åt det då blir det ingen ändring.
Undrar hurhur ni gör?
Jag är en kille på 23 år. Jag har kännt mig väldigt ensam till och från under en längre tid. Det hela började när jag började på gymnasiet, hamnade i en klass utan några vänner sedan tidigare. Jag lyckades inte riktigt komma in i gemenskapen i den nya klassen, jag var för mig själv nästan hela tiden. Förutom de gångerna som jag stötte på mina gamla kompisar. Med tiden så stötte jag på dessa allt mer sällan. Det var 3 väldigt ensamma år. I dagsläget så har jag bara en kompis som jag träffar några få gånger om året på sin höjd. Jag har även en kusin som jag brukar umgås med, ibland flera dagar i veckan. Men jag märker att jag har svårt att komma in i konversationer när jag är med människor. Känner mig så jävlar ensam. Jag har även märkt att jag har väldigt svårt för att släppa in människor, det är som att jag är rädd att bli sårad, vad folk tycker om mig. Jag har även ganska dålig självkänsla, jag tar väldigt sällan kontakt med folk. Jag frågar mig själv varför någon skulle vilja vara med just mig. Det hela är en neråtgående spiral. Jag har självmordstankar som kommer och går. Mår piss till och från. Om det inte vore för min familj och min kusin så skulle jag säkert gett upp sedan länge. Känner mer och mer som att jag inte passar in någon stans, som att ingen förstår sig på mig. Ursäkta den röriga texten, ville bara få skriva av mig lite.
Känner igen mig i det du skriver. Är 21 och letar nya vänner. Är du intresserad av nytt sällskap?
Jag är den ensammaste av er alla…
Jag har ett helt ok liv. Ett bra jobb, trevliga arbetskamrater, ett ordnat liv, inga traumatiska upplevelser barndomen och fantastiska föräldrar, är ensambarn.. DOCK…
.. så är jag ensam. Jag har inte en enda vän i hela världen. Inte en enda. Jag har inget specialt liv itanför jobbet och har de senaste 7 åren inte blivit bjuden eller varit på några nyårspartyn eller midsommrar. Det är så tragiskt att jag vill gråta.
Till detta skall tilläggas att jag aldrig har haft en seriös pojkvän (trots att jag är 33år), jag blev så bedragen och sviken tidigt i livet av en man att jag aldrig återhämtade mig.
Jag har ingen diagnos, på mitt jobb är jag spindeln i nätet och jag upplever att de flesta tycker jag är en helt okej typ.
Frågan jag ibland ställer mig är: ”Är jag ensam för att jag har valt att vara ensam?”. Ofta tycker ajg det är skönt att vara ensam, för då får jag slappna av, återhämta mig och göra vad jag vill. Är det okej att jag känna mig okej med min otroliga ensamhet? Är det samhället och ex. facebooks fel att jag känner ångest över min ensamhet? Alla dessa ”I dag bakar vi bullar”-, ”vi är ute i löpspåret”-bilder på FB. Jag vet inte. Jag har min mor att tala med om allt möjligt, hon r den enda jag ringer och sms:ar med, varenda dag. Jag bävar bara för den dagen hon kanske inte finns där…
Känner igen mig med nästan allt du skriver…kram
Känns skönt att det finns fler av oss! kram tillbaka!
Samma situation som du 🙁
Ingen har någonsin valt mig före något annat.
Tack för ett bra inlägg.
Är själv 37 år och singel utan barn. Känner igen mig i många av dina punkter och känner ett misslyckande av att inte ha någon familj. Och en stark ensamhet. Jag vet inte riktigt vad jag gör här på jorden.
Mina få vänner är gifta med barn i småbarnsålder och i ärlighetens namn undrar jag hur man som ensam vuxen träffar nya vänner?
Insåg snabbt på klätterkursen att folk kom i par. Som på de flesta aktiviteter.
Hur gör man för att skaffa nya vänner? För att inte tala om hur man träffar en partner…
Även om det är skönt att läsa att man inte är ensam om att känna sig ensam så är det väldigt tragiskt.
Kram Veronica
Hej Veronica! Gick in på länken här på sidan av en slump och såg din kommentar här.
Jag är själv 30 år, men känner samma som dig. Flyttat till en ny stad, bott här i Gbg i över ett år nu men inte lyckats riktigt skaffat mig nå vänner riktigt.
Nu vet jag inte vart du bor, men om du bor i Gbg vore det kul att växla några ord.
/ från en annan ensam person
Hej . Jag bor i Göteborg. Känner mig också fruktansvärt ensam . Om du fortfarande är intresserad av nya vänner så är jag jätte intresserad. Mvh sanna
Jag känner mig ofta ensam. Jag har nu samlat på mig ett par vänner och en sambo. Men känslan av att människor bara umgås med mig på nåder eller för att de har svårt att säga nej kvarstår. Jag växte upp i en familj som inte var så lika mig, där det fanns en tydlig regel om att man inte talar om det som händer inom familjen med andra och där jag ofta kände skam över vem jag var. Även om jag vet detta kvarstår min upplevelse av att andra människor är otillgängliga, utgör ett hot och inte lär vilja vara med mig. Jag skulle vilja hitta ”mina människor”, men vet inte var jag ska leta.
Intressant att höra. Jag har också ofta känt mig som om jag har hamnat i fel värld. En väldigt stor kram till dig!
Behöver också göra mig hörd. Ensamhet. Skönt att få läsa att man inte är själv om detta
Har bott själv nu i över två år. Min dotter besöker mig varannan helg. Men resterande dagar är mörka. Då ensamheten kryper fram. Nu senaste tiden när det varit vinter och mörkt ute har det varit lite extra ensamt.
Något man inte pratar om utan bara finns där. Undrar hur ni läsare gör för att leva med det
Hej!
Jag förstår din känsla.. och nu under vintern är det extra hemskt att komma hem till tomheten..
Jag överlever dock genom att jag har hund. En ovillkorlig kärlek. Men det är tomt.. vill gärna ha någon som frågar hur dagen varit och som jag kam fråga detsamma… det saknas
Hur har din dag varit 🙂
Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva min ensamhet utan att det kommer låta överdrivet och dumt men jag ser det väl mest som ett konstaterande… Har faktiskt aldrig skrivit om det såhär…
Men jag kan säga att jag förutom min sambo inte har något riktigt liv som jag ser det. Ingenting fungerar.
Till att börja med har jag i princip ingen kontakt med min familj, d.v.s. med min pappa och syster, vi har aldrig varit tighta och lär inte bli det heller av många olika skäl. det blir mer sällan och mer sällan jag ens försöker, för initiativen måste komma från mig hela tiden… Till sist tröttnar man… Kort sagt dom ringer aldrig och kollar hur man mår och hur det går osv… Jag måste ringa…
Jag har inga vänner kvar, alla vänskapsrelationerna har runnit ut i sanden. Har faktiskt inte en enda. Vissa har flyttat långt iväg, vissa växte ifrån mig, vissa växte jag ifrån, eller så slutade folk ringa bara, dom gångerna insåg jag precis som med min familj att om jag inte tog initiativen så blev det inget… I något fall handlade det om att någras karriärer tog fart och för vissa familjelivet så tiden aldrig fanns att träffas och då gick relationerna åt skogen på det viset… Måste säga att i vuxen ålder upplever iaf jag det som att det nästan är omöjligt att lära känna nytt folk att umgås med… Tycker jag testat allt.
De enda människor jag hänger med förutom min sambo är hennes familj och vänner, det är ju bra naturligtvis, men jag hänger aldrig själv med någon av dom, vi har inte den relationen. Jag vet ju jag är med gänget för jag är tillsammans med min sambo. Hade jättegärna hängt med vissa av dom själv (som vänner naturligtvis) Jag har nämligen ett par gånger försökt hänga med en del av hennes vänner själv och med vännernas pojkvänner. Ingen var direkt otrevlig men man märkte de inte hade något intresse av det. Så det blev inget heller.
Jag vill väl tro om mig själv jag egentligen är en väldigt generös och kärleksfull person i grunden men jag får aldrig en chans att verkligen visa det förutom för min sambo, det blir alltid liksom ”hit men inte längre” så att säga…
Sen är jag arbetslös, har haft en enda heltidsanställning som sträckte sig över en 5-årsperiod, sen slutade jag där p.g.a. att företaget såldes och jag inte kunde vara kvar. Jag var mobbad på det stället men jag behövde pengarna och visste hur svårt det var att komma dit så jag stod ut. Lite ströjobb här och där har jag haft och en lång lista med praktikplatser, men jag har aldrig funkat i längden någonstans, folk kan gilla mig på arbetsplatser i början men när mina brister kommer fram blir jag bara en börda och till sist blir folk bara trötta på mig och hackkyckling har jag varit en massa gånger kan jag säga… Så på 4 år har jag bara haft ett fåtal timanställningar och ströjobb, gått på ändlösa ”vuxendagisställen” i staden där jag bor, har i 4 år försökt lära känna nytt folk där (tänkte det underlättade med dom eftersom vi i någon mån var i samma sits) Men icke… Hängde pyttelitet med några men det rann ut i sanden snabbt…
Har sökt hjälp på psykiatrin några gånger, men det leder aldrig någon vart, de enda jag blir erbjuden är en massa mediciner. Beslöt i somras att dock försöka den vägen en gång till, fick vänta i 4 månader innan jag fick en tid, hade ett samtal på 40 min med någon som bara snackade om mediciner jag inte var intresserad av, jag vill ha terapi sa jag, han kom fram till han skulle framföra mina önskemål men att jag skulle slippa mediciner om jag inte ville. Jag skulle få en ny tid hos någon annan som skulle göra ett andra utlåtande än den första gjort, 4,5 månader senare får jag ett telefonsamtal från den andra som nu vill kalla mig på möte… Kommer jag få terapi nu frågade jag? Nej vi ska prata om mediciner säger han…
Problemet med min relation är dock inte så många, men en bieffekt av min livssituation är ju att jag inte har någon att prata med förutom min sambo, ibland är jag mycket bitter och trött och blir väldigt negativ i mitt sätt att tänka, det är ju självfallet jobbigt för min sambo att höra på… Annars är det väl bra mellan oss mot alla odds… Jag vet ju dock inte hur längre hon orkar men i 11 år har vi hållit ihop. Jag försöker varje dag visa henne hur mycket hon betyder för mig. Det är jag bra på åtminstone och det verkar uppskattas… Men bortsett från henne så är allt i livet bara ren skit… Försvinner hon försvinner även alla personer jag träffat genom henne… Då har jag inget kvar… Jag hoppas min sambo inte har stannat kvar för hon tycker synd om mig eller något, jag tror inte det men konstigare saker har ju verkligen hänt…
SÅ… Har någon ett förslag vad jag kan göra för att förbättra min livssituation? Ironiskt nog är jag en väldigt enkel människa, jag vill bara ha lite vänner att umgås med och utvecklas med, ha ett jobb så jag kan försörja mig och fortsätta ha min sambo som min livskamrat… Är detta verkligen för mycket begärt? 2018 verkar det sannerligen vara det men jag hoppas trots allt jag befinner mig i på en lösning…
// T.
Jag känner mig ensam och försöker bara att få tiden att gå. Att äta och titta på tv själv med IPaden som enda sällskap är inte roligt. Jag saknar någon att prata med.
När jag läser vad ni skriver här så inser jag att jag inte är ensam om känslan, men jag har aldrig hört någon säga det. Vid ett tillfälle när jag talade om hur jag känner sa en person som också är änka, att hon inte hade några problem med ensamheten. Antingen är det sant eller så är det skamfyllt att erkänna.
Hej! Vill bara skriva av mig då jag känner mig så känslomässigt ensam för att jag inte har en man och barn. Är 35 år. Vet inte vad jag ska göra. Är deprimerad för att det livet som jag skulle vilja ha (ett lyckligt förhållande med en man som jag älskar och som älskar mig och barn) är långt ifrån det livet jag har. Ligger ensam här och saknar, det är lördag och melodifestivalen såg jag ensam. Känns sorgligt. Mannen som jag vill vara med är långt bort i ett annat europeiskt land. Han har i o f friat och jag har sagt ja men vi pratar inte så ofta så att min ensamhet ska försvinna, och det känns som att han har distanserat sig nu känslomässigt. Han kan inte flytta till mig förrän nästa år. Jag vill ha närhet. Jag har större närhetsbehov än honom verkar det som. Gillar inte att sova ensam ens. Vet inte vad jag ska göra. Ibland tänker jag att jag inte orkar vänta. Ibland att jag måste skaffa mig tålamod.
/Linda
Hej Linda!
Det suger verkligen att känna sig ensam, jag vet 🙁
Det är dessvärre bara Du som kan veta om du ska vänta lr inte. Han har friat, i min värld betyder det att han har tänkt spendera resten av sitt liv med dig. Om inte du är den typ 4e tjejen på 4a år som han har friat till. Då kanske du bör ta dig en ordentlig funderare…
Gillar du honom så är väll 1års väntan inte så farligt?
Försök att berätta för honom hur du verkligen känner. Ett husdjur kanske skulle hjälpa dig att känna dig mindre ensam?
Det jag gör när jag känner mig ensam är att försöka hålla mig sysselsatt.
Kram och lycka till! 🙂
/robban
Min ensamhet började för ca 1 år sedan, då jag började mitt första år på gymnasium, då jag skildes ifrån min gamla klass där jag kände en hel del. Jag hade även vänner utanför skolan, vi brukade hänga med varandra, sova över hos varandra, spela med varandra osv. Men nu så har jag ingen kontakt med dom då de har träffat nya människor och fått nya kompisar.
Jag själv är ganska blyg (skulle vilja beskriva som som socialt handikappad) och har svårt att lära känna nya människor. Jag har försökt att ta kontakt med de flesta med de kommer bara upp med dumma ursäkter, de tycker jag är helt ointressant/tråkig. En annan stor faktor är att de festar mycket också, det har också gjort så jag har glidit isär från dom.
Min ensamhet har påverkat min vardag. Liksom varje dag känns samma sak, även helgerna. Inget nytt händer, spenderar den mesta tiden ensam hemma. Någon som varit i en sån här period/känt såhär. PS Sorry för att denna kommentaren var så lång ville bara skriva av mig. :/
Hej Daniel jag känner igen mig väldigt mycket i det du skrev
Daniel du är inte ensam! Är ugnefär i samma ålder och jag känner igen mig till fullo i det du beskriver.
Jag känner samma sak, jag hade många vänner i min förra klass men är nu väldigt ensam. Men jag har gjort det till mitt nyårslöfte att försöka komma ut mer och vara mer social.
Skönt att höra att man inte är ensam om att känna sig ensam. Flyttade från norr till söder o i samband m det gick mina nära bort med kort mellanrum o vi hade varit som själsfränder. Med det följde den värsta mest handlingsförlamande smärtsamma ensamhet jag någonsin känt, bor dessutom ute på landet.. Tack alla ni som delar med er.
Hej ser att det är många ensamma personer som skriver här jag känner mig också ofta ensam
Varför inte bara lära känna varandra vi som känner oss ensamma ta kontakt vi är i samma sits å kan hjälpa varandra
Hej Milla känner precis lika
Hör av dig om du vill prata om allt och ingenting
Mvh /robban
Tänker precis detsamma. Vi verkar vara många som känner oss ensamma och mår dåligt över detta. Finns det inget forum där vi kan lära känna varandra istället?
Hej alla stackare som mår piss. Jag är världens blygaste kille på 29år. Fattar inte varför jag är så jävla rädd för och öppna mig? har nu känt mig deprimerad/ensam i över 5 år och har varit hos psykolog vid 5 tillfällen för ca 6 månader sedan pga av sömnproblem, just sömnen har jag aldrig haft bekymmer med förens nu senaste året blev då tvingad av min arbetsgivare att söka vård för att jag ej kunde sköta mitt jobb ordentligt. Inte ens efter 5 långa samtal med en psykolog som jag för övrigt hade väldigt bra förtroende för så vågade jag prata om min ensamhet och mitt mående. Istället skyllde jag på jobbstress och diverse vardagsproblem och gick sedan hem nöjd med att ha lyckats lura ytterligare en person i min omgivning utöver arbetsgivare och vänner. Just nu sover jag skit dåligt! ibland inget alls på över 2 dygn, somnar tillslut av utmattning oftast på fredagar efter jobbet och kan då sova över 14 timmar. Det känns som all energi går åt till att försöka hålla fasaden uppe. Hur fan tar man sig ur detta mönster!
Hej Blyg Kille
Det låter som du har svårt med tillit till människor. Precis som jag. Jag tror alltid att människor ska försvinna när jag visar mitt rätta jag och berättar om mig själv. Jag tror att jag inte är så värst intressant som människa och att andra inte är intresserade. Det som har vänd sig för mig att vilja börja lära mig känna tillit till människor hände av en slump, då en av mina tjejkompisar blev ledsen över att jag började berätta en sak för henne, men innan han berätta klart sa i stil med: ”Nej det är nog ointressant att veta”. Hon tog det då som att hon inte var värd att bli berättad saker för och blev ledsen. Hon berättade detta för mig och då insåg jag att jag är värd att få vara intressant som människa. Det jag har att säga är intressant och viktigt. Även fast det bara är en liten sak jag har varit med om. På det här sättet har jag börjat öppna upp mig och känt efter hur det känns och hur människor har reagerat och detta har gjort att jag tar större steg varje dag. Dock så är det ju inte prima livet, nej, jag har lång väg att gå, men det går framåt. Ensam är jag fortfarande tycker jag, men mest känslomässig ensam då jag söker efter en partner. Även där lär jag mig att ta det lugnt. Det är svårt som fan när man ligger hemma på kvällen och vill känna tryggheten med någon. Så trygghet från mig själv är det jag också försöker lära mig om. Det är skitsvårt då jag inte alls vet vad trygghet i mig själv innebär. Kanske det är tilliten till mig själv att jag vet att jag är kapabel till saker och ting. Dock så är jag nog kapabel, men jag inser det inte. Ja, jag ser nu efter detta långa inlägg att det är tilliten som är den förbannade boven. Fundera på om den också är din Blyg Kille.
// Emsan
Hej Emsan!
Vill att du ska veta att du nyss gjorde min kväll!
Har läst din kommentar lite för många gånger nu.
Du anar inte hur rätt du har, faktiskt nästan läskigt!
Vet inte ens vad jag ska svara riktigt, är i ständigt krig med mig själv. Känns ibland som jag tar ett myrsteg fram och ibland trampar jag bara vatten. Vet inte när, hur eller riktigt vart jag är på väg men det finns bara en väg ”framåt”
Tack för ditt inlägg och en jättekram, du är underbar!
// blyg kille
Jag är 17 år och jag har har en stamning som jag känner har förstört allt för mig. Det blir svårt för mig att kommunicera med folk som jag vill och jag kan inte se en ljus framtid för mig själv. Jag har också en tendens att trycka ner mina känslor och jag har ingen att prata med. Allt det här tillsammans har lett till att jag är väldigt ensam, i min klass har jag inga vänner och jag blir aldrig inbjuden till några fester. Jag vet att jag är väldigt negativ men det är väldigt svårt att komma över det, jag kan ju inte ta bort min stamning och det blir ett socialt handikapp för mig.
Finns det någon som har nått tips för hur man kan komma över sin negativa tankestälnning?
Jag har flyttat far away from home o min närmaste anhörige själsfrände o vän gick bort strax efter flytten o jag blev ensam med 2 hundar från ruta 1 på ett nytt ställe, tyvärr en bit ut på landsbygden, Jag har aldrig upplevt nåt liknande. Som att vara levande död, en zombie. Är sjukpensionär o jobbar inte längre o träffar folk dagarna i ände som jag är van vid. Har heller inte kvar mina nära o kära i livet. Vänner som jag kan vara riktigt mig själv med har jag men det är bara på sociala medier o på distans. Varje vecka söker jag bostäder närmare stan men det krävs lång kötid o det har inte jag. Är aktiv med hundar så gott jag kan o träffat några där. Råd mottages tacksamt. Känns som livet är slut. Har provat allt men då närmaste grannarna antingen bara ska låna saker, behöver hjälp med nåt el gnäller om tvättstugan o är i övre 80 års åldern så känns det hopplöst.
Hej!
Så underligt det är att så många känner sig ensamma då världen är överbefolkad.
Jag själv är en kvinna på snart 41 år och utan man (pojkvän), barn eller andra släktingar. så jo ensam det är jag…..
Har vänner men inte någon som man kan leva med alltså. Min största börda är att jag ALDRIG kommer bli mamma och att alla mina vänner gifter sig och skaffar barn. Jag unnar dem så klart det men undrar starkt vad gjorde jag fel någon stans eftersom jag inte få va med om det som är det vanligaste i livet, att bilda familj.
Jag förlorade min pappa för ca 1 år sedan och min mamma för ca 4 år. Har unga syskon. Fick missfall för ca 7 år sedan och slut med killen för ca 5 år. Jag lever nog på en skör tråd men är inte självmordsbenägen. Dock undrar jag vad jag gör här…utan en familj är det mycket tungt. Och jag vet inte om det är så bra att starta ett nytt förhållande när man är så nere. Vill ju inte att mitt mående ska gå ut över den personen.
Men vad har jag att se fram emot igentligen?
Att bli äldre och mer ensam?
Hur löser man ett problem som ensamhet?
Borde vara självklart men det är inte. Alla de sår man har kommer synas och för mig är det så pinsamt… i mina ögon alltså. Vad tycker ni?
Hur får man det negativa att bli nått positivt? Hur får min sig själv att inse att på detta sätt hittar man ingen.
Kram Elisabeth
Hej
Sitter i precis samma situation.. 37 år, ingen egen familj och alla mina vänner har barn och familj. Funderar ofta och länge på vad jag gör här och precis som du ”vad gjorde jag för fel” eftersom jag inte har det absolut mest normala så som alla andra har: en egen familj.
Tankarna har varit både goda och dåliga, sämre dagar är det en hel del alkohol och tårar som blir mitt sällskap. Försöker att inte fokusera på det men när man får ständiga frågan ”när ska du..?” blir jag bara utmattad. Släkten/vänner vill se mig med någon, samhället räknar med att jag har någon och nånstans däremellan ska jag försöka att inte stressa över det.
Blir nog bara jag resten av livet vilket gör att det känns tungt och väldigt ensamt att inte lämna något annat efter mig än minnen.
Hej Elisabeth
Känns som vi har väldigt lika tankebanor :/
Har ingen att öppna mig för på djupet och har mer eller mindre börjat acceptera att jag förmodligen kommer leva ensam. Vill du prata så finns jag här
Stor kram /robban
Jane och Elisabeth.. skönt att se att finns fler där ute i samma situation. Är snart 38 och har det lite som er. Jag är dock inte jätte deprimerad eller ledsen på något sätt visst finns det dagar som är lite sämre än andra men i det stora hela trivs jag ganska bra att vara singel men det här med att skaffa eventuellt familj stressar mig lite. Det börjar lixom gå utåt nu med tanke på ens ålder. Det känns lite nu eller aldrig typ detta är väl det enda som gör mig stressad och kan ge mig ångest samt att jag är arbetslös. Jag måste ju först få en stadig inkomst och eget boende innan jag kan skaffa familj och det gör en inte mindre stressad direkt. Nu har jag dock varit singel i 7 år efter långt samboförhållande och jag är faktiskt också rädd för att binda mig och låsa mig så vet varken ut eller in längre. Har tappat alla min gamla vänner också eftersom vi helt enkelt växt ifrån varandra och det är ju heller inte så kul.
Men ni två får gärna kontakta mig samt andra som är i samma sits vore ju superkul att få kontakt med er så kanske vi kan dela lite tankar osv. 🙂
Det är så tragiskt att så många ska känna sig så ensamma egentligen…
Jag är en 33-årlig kille som separerade för ett tag sen. Det är nu man verkligen inser att man kanske inte har lika många vänner som man trodde.
Varför känner man sig så mycket mer ensam så fort man blir singel? Man är väl fortfarande samma person som innan när man hade partner?
Jag är i den här fasen nu när man sitter och funderar på vad man verkligen vill göra med sitt liv.
Svaret är egentligen ganska så enkelt, men att utföra den kan vara svårare om man inte är väldigt socialt lagd.
Det finns liksom inga genvägar till att hitta ny bekantskap. Man kan inte gå ut och leta nya vänner, utan dom ska komma med dom gemensamma intressena man har.
Men har man inte riktigt den där sociala förmågan så är det tufft. Man måste verkligen gå utanför sin box. Vilket känns hemskt många gånger.
Jag har ju inte kommit så långt med min ensamhet ännu, men förstår att man kan känna hopplöshet med tiden om man inte ser någon ljusning. Hoppet är ju den sista som överger en, men den dagen man ger upp så försvinner ju även hoppet.
Ge aldrig upp!
Båda du och jag behöver mindre ensamhet. Kan vi inte höras och bara prata?
Läste och känner igen.
Vill du prata så du får känna dig mindre ensam.
Om du vill bli vän m nån
Hej !
Otroligt intressant få läsa om det du skriver och kommentarer här.
Jag singel mor 32 år ensam vårdnad om barnet.
Jag har alltid sen skoltiden inte haft vänner dvs utstött och mobbad. Hade svårt att få vänner pga sociala blyghet och osäkerhet.
Självkänslan var neråt.
Fick sen i 23 år ålder en vän men som tråkigt nog avslutade pga personen inte kunde hantera när jag sa nej till hjälpa med saker som jag inte hade råd till.
Har alltid varit ensamvarg . Yngst av 2 äldre syskon .
Jag har försöker socialisera mig ute velat få ny vänner men de blir inget.
Efter var gift 4.5 år bedragen och skilde då barnet föddes . Blev jag ensam och t o m i relationer har jag känt migen ensam. . De kommer oftast när personen har utsatt mig för kränkande behandling eller inte visar att jag är värd kärlek .
Idag fort ensam med har lyckats ibland vända på de. Känner hellre ensam Än ha vänner som behandlar igen illa eller en man som inte kan ge mig kärlek.
Har svårt med känna tillfreds och jobbar inte pga sociala problem plus tar 100% barnet.
Helt själv 5 års tid.
En fråga. När jag har varit på dejt. Har jag märkt att killen oftast visar intresse och sen efter har de inte återkomst om de velat ses. Men framför så sagt de är intresserad.
Jag har visat med ta på axeln Lr kollat så de märkts.
Jag kanske visar fel .
Jag ska på dejt imorgon.
Nervös att den inte ska gillar .igen pga jag kan visa negativ försöker hålla upp självsäker som många märkt men jag är egentligen osäker inåt
Spelar utåt bra
Söker på google om hur det är att inte känna sig behövd, om hur det är att känna sig ensam när man förlorar sitt arbete. Oj vad jag blir förvånad av att det finns så mycket material och kommentarer. Det skulle ju inte behöva vara någon som är ensam eller inte behövd.
Jag är egentligen en mycket social person som älskar att arbeta, prata, ge service, hjälpa, stötta men jag är också en person som alltid har känt att jag inte har haft så många vänner och nu när jag har blivit arbetslös så känner jag mig ensam. Mitt arbete har varit mitt allt, jag har gett allt där och det har verkligen varit mitt liv och kanske gått före min familj ibland. Man la ner verksamheten och alla blev uppsagda. Har arbetat sedan jag gick ut skolan och är idag 55 år.
Naturligtvis söker jag nytt arbete men min kropp är inte riktigt med mig just nu och jag är sjukskriven på halvtid.
Utöver arbetet så har jag alltid känt att jag har fått kämpa för vänner, det känns som om ingen riktigt vill vara med mig (eller med mig o min man).
Eftersom jag har arbetat mycket obekväm tid och alltid väldigt mycket så har inte orken funnits där till att bjuda hem folk så mycket kanske som vi borde ha gjort. Det har väl kanske gjort att de har tyckt att vi har varit tråkiga och nu när vi är lite äldre och nu när jag är hemma så känner jag att vi har inget socialt nätverk.
Min man klagar aldrig för han trivs med att gå hemma o pyssla och jag har väl klarat mig eftersom jag har tillbringat så mkt tid på arbetet där jag har träffat mycket folk och fått pratat av mig. Men vad händer nu? Att vara hemma och vara arbetssökande var nästan precis så jobbigt som jag trodde. Det är inte lätt att inte vara behövd längre. Jag var dessutom en slags kontaktlänk i mitt arbete och det gjorde att många personer vände sig till mig privat när jag syntes på bygden och det hade alltid ngt att göra med mitt arbete. Nu behöver ingen mig där heller.
Min dåliga fysik gör att jag är begränsad att vara med på aktiviteter, kurser mm och när jag frågar bekanta om jobbmöjligheter så svarar de trots att de vet vad jag kan och har åstadkommit på mitt tidigare arbete att hur skulle du kunna klara av att arbeta här? Det är väldigt nervärderande för mig.
Jag har dessutom ett utmattningssyndrom i bagaget och när jag mår så dåligt som jag gör idag så kommer alla symptom tillbaka.
Skriv gärna till mig och ge mig tips på vad jag skulle kunna göra.
Är det ngn som vill diskutera hur det är att vara utbränd, ensam, mobbad mm så hör av er.
Känner mig också ensam, har en sambo som inte vill att jag ska umgås med hans gäng och vänner och jag är inflyttad i Stockholm sedan några år. Förhållandet är på svag is p.g.a. det självklart. Har jobb, och en riktig vän som är uppväxt i samma lilla ort som mig och lyckligtvis också flyttade till Stockholm men känner mig ändå ensam! 25 årig tjej kanske man ska tillägga, om någon vill hitta på något är jag mer än glad. Promenera, gymma, fika shoppa eller vad som helst kontakta mig gärna ? Sleazylepard@hotmail.com
Så länge jag jobbade hade jag ”vänner” (egentligen bara arbetskamrater) och efter pensionen försvann De hade egna vänner utanför jobbet, det hade inte jag. Orsaker: jag flyttade från Norrland till storstan och jag vet inte hur man gör. Jobbet och arbetskamraterna var min trygghet. Nu känner jag mig så ensam. I början försökte jag bjuda hem gamla arbetskamrater men de hade aldrig tid och tackade nej. Nu har jag dessutom flyttat till ett nytt område (pga ekonomin) där jag inte känner en människa. Ensamheten känns nu ännu större. Vet inte hur jag skall orka leva med min ensamhet. Var finns hjälp att få?
Sök dig till någon lokal Facebook-grupp för området där du bor, sök efter information om det finns någon aktivitet i närheten där du kan träffa på grannar eller närboende. Om du promenerar i området kan du lägga ut bilder från området i gruppen (t.ex. på särskilt vackra blommor eller på föremål du hittar). Har själv märkt att man pratar mer med vissa grannar som ofta rör sig i området (med eller utan hund i sällskap) eftersom man träffar på dem så ofta.
Hej på er alla, jag trodde jag var ensam om att ha det så ensamt som jag har det och det bara blir värre då man har svårt att ta fram dom positiva sakerna i livet.
Är man dessutom en grubblare så blir allt bara sämre för istället att göra nåt så bara grubblar jag mer.
Mitt liv lekte tills jag en dag då min energi tog slut jag sade ifrån och då insåg jag hur ensam jag hade varit omgiven av folk som bara behövde min hjälp och ett förhållande som inte gav nåt det finns inget värre en ensamhet när man bor ihop med någon annan och jag gjorde slut och på köpet blev jag av med alla så kallade vänner.
Men är man 40 år man i en liten kommun så finns det och jag menar inget alls att göra.
Så här är jag helt lost och veckorna då jag inte har barnen blir väldigt ensamma för alla andra är omgivna av sina liv och har inte tid med mig.
Det jag läser är att detta är vanligare än jag trodde så enda hoppet är att jag träffar en sate som har det som jag så vi kan slå oss ihop och titta på bingolotto.
Vart i vårt avlånga land finns du?
Hej! Känner igen mig i mycket som står här och jag har som många insett att också jag behöver göra något åt min ensamhet. Jag är en tvåbarnsmamma i sydöstra Sverige som är mitt i en jobbig separation. Är 37år (verkar nog mycket yngre) men har bekanta från 22 till 62år så ålderskillnad är inga problem för mig, det beror helt på vem personen är och hur man klickar och vad man har gemensamt. Jag har ingen familj här och litet umgänge kvar (inga nära eller äkta vänner). De vänner jag hade har flyttat, dött eller bara glidit isär pga sambon inte gillat dem och tvärtom samt att jag även försummat vänskap en längre tid. Jag är lite socialt ’awkward’ och upplever mig som udda, har svårt för att prata i grupp och blir lätt stel och obekväm av ’small talk’. Svårt att lära känna nya då detta oftast brukar ta längre tid för mig. Studerar på heltid och arbetar vissa kvällar/helger men känner mig grymt utarbetad och trött. Försöker dock vända denna nedåtgående spiral uppåt. Vill gärna ha någon nära vän/väninna, eller några stycken som man kan få vara sig själv med trots att man kanske inte är så socialt slipad och kanske udda. Vill gärna ha en sy/hantverkskompis eller någon att träna eller fika med ibland med vore mysigt. Passar inte in med för ’tjejiga tjejer’ eller ytliga som intrigerar och håller på, blir väldigt introvert av sådant och gillar mer naturliga enkla sportiga mjuka typer. Är inte mycket för att gå ut och festa då detta mest gör mig trött, men ibland så är det kul, gillar mest att fixa fester hemma. Brukade gå ut mer förr och festa. Vet inte om jag har något att tillföra någon annan här men hoppas på det och vill gärna lära känna andra i Östergötland. Skriv isåfall till mig på telover@hotmail.com
Flyttade 30mil bort från familj å vänner för att sattsa på en relation, efter5 år så tog relationen slut, men vi sa att vi fortfarande skulle träffas å umgås å hitta på saker ihopp både själva och med barnen (hon har 2 sen tidigare å vi har 1 gemensam)
för ca 6 månader sedan så ändrades ALLT, hon började en relation med en annan kille, vilket resultera i att hon helt slutat vilja umgås, vi brukade spela Online-spel ihopp dagligen förrut, men efter hennes nya relation så har det inte ens varit på tal, å frågar man henne så får man som svar ”jag vet inte tänkte spela med bla bla bla”
hon kunde ringa å fråga om jag ville komma över på kafffe å en cigg flera gånger i veckan å bara snacka rent almänt
nu har det som sagt gått 6 månader å inte en ända gång har hon hört av sig,
ända gången hon hör av sig är för å fråga om jag kan ta våran dotter för att hon ska hitta på nånting (offtast fest)
å där sitter jag 30mil ifrån släkt å vänner i en liten håla å kommer ingenstans å jobb har jag inte så mitt sociala liv existerar inte
Ja jag är ju inte helt ensam om ensamheten ser jag nu.
Livet funkar relativt bra här. 21 år och nytt jobb där jag kan utvecklas ordentligt. Mycket drömmar, fin familj. Jag har många förutsättningar för att lyckas bra och framförallt för att må bra!
Men bra mår jag inte och den stora boven i det hela är just ensamheten.
Precis som många andra här skriver har jag själv låtit vänskaper rinna ut i sanden just på grund av att jag inte vunnit någonting på det. Det har varit ytligt, mycket skitsnack, ingen som ställer upp. Helt enkelt ingen genuin vänskap.
Jag vill inte sitta i en klunga med tjejer som igår pratade skit om varandra, eller som dagarna långa diskuterar andra människor.
Jag vill ha en vän som jag kan ta ett glas med, prata om drömmar med, kanske shoppa med ibland, gärna resa med! Inte en partyresa till Rhodos för att supa skallen i bitar då. Det kan jag lika gärna göra hemma. Hellre till Costa Ricas regnskog eller på en roadtrip i USA etc.
En relation där man lyfter varandra och utvecklas.
Känner exakt samma!
Jag har googlat lite mingeltaktiker och hittade sidan.
Läst igenom sidan. Viktor Sander, Du skriver riktigt bra och Du har mycket intressant på din blogg!
Jag har även läst igenom alla kommentarer här inne och jag känner verkligen hur jag blir nedstämd och deprimerad bara av att läsa det!
Jag har alltid varit mycket ensam. Jag har en tvillingbror som fick mycket mer sociala egenskaper än vad jag har haft. Jag har valt bort kompisar många gånger, för att jag har mål jag vill komma fram till och då har jag läst, programmerat, exprimenterat och inte haft tid att träffa så mycket vänner, så ofta.
Nu har jag bott några år i Tokholm och här känner jag att det verkligen är ett problem att träffa nya människor. Så jag har börjat känna att jag måste göra något.
Man kan inte förändra en enda människa runt sig, men man kan förändra sig själv!
Jag började fundera på vad det är som gör mig ensam. Jag kom fram till att jag tycker det är jobbigt att börja prata med folk då jag har varit hörselskadad sen barn. Jag insåg att jag tycker att jag då inte hör vad de säger och jag svarar fel och jag vill inte verka dum. Det här var något jag insåg och med det insåg jag att jag måste göra nåt åt det. Nu har jag skaffat hörapparater och klart det är skillnad! Jag hör vad folk säger och jag har nu inga problem med att prata med människor.
Med det jag läser här inne, så känns det som att alla som skrivit, på nåt sätt upplevt en negativ spiral som bara går neråt. Man blir ensammare, man tappar social förmåga, man blir ännu ensammare, man blir deprimerad och ännu mer ensam.
Denna spiral måste identifieras och göras något åt! Skitläskigt, självklart! Men det är bara DU som kan göra något åt det! Identifiera spiralen, montera ner den och ta pusselbitarna till att bygga en uppåtgående spiral i stället.
Det är DU som har förmågan att ändra på Dig själv! Du kommer inte kunna ändra på de andra omkring Dig. Om du nu tycker att ingen vill umgås på Dina premisser, kanske är det värt att rucka lite på Din egen världsbild för att faktiskt passa in och slippa ensamheten? Hur mycket är det värt att slippa vara ensam?
Lycka till, in i termiken! Up, up and AWAAY!
Känner igen mig i mycket av det som står ovan, men tror inte det finns en lösning på mitt ”problem”
Jag är en kille på 17 somrar som i princip inte har några vänner.
Jag kan börja med att dra några exempel på saker som är jobbiga och typiska.
Som t.ex. en gång ringde jag en polare för att han var med 3 andra i min ”kompiskrets” så ville hänga med dom lite. Men han svarade inte när jag ringde, provade ringa ett flertal gånger. Men när jag en stund senare ringde med dolt nummer så svarade han direkt. Jag frågade vad dom gjorde, och han svarade ”vi chillar hemma hos mig”, så jag frågade om jag kunde komma och fick som svar ”alla ska typ dra nu så det går nog inte”.
Grejen var ju att ingen drog. Kunde se det på snapchat då dom laddade upp storys på varandra under hela kvällen.
Dom drog alltså en lögn för att dom inte ville ha mig där.
En annan gång hade jag och samma grabbar planerat en fest hemma hos mig, för att min pappa skulle dra iväg över helgen. Problemet var att vi hade flyttat in samma vecka så att det var väldigt stökigt i huset, så då fick dom ”invite” från en tjej som jag hade känt i 4 år, och det fick alla. Alla förutom jag.
Jag frågade även henne privat om jag fick komma men fick bara ett nej rakt upp i mitt ansikte.
Jag tyckte att mina 3 ”boys” hade kunnat struntat i den festen då eftersom att vi hade planerat något från början, men det gjorde dom såklart inte…
Om jag gör nåt med någon så är det endast för att jag är den sista dom har att fråga. Och jag vet inte varför folk tycker illa om mig eller vad det beror på. Alla i min ålder festar hela tiden, men jag aldrig.
Inte för att jag inte vill, utan för att jag inte får inbjudan till nån.
Jag misstänker att det kan bero på en sån löjlig sak som att jag var efter i puberteten och med målbrottet. Kom in i puberteten när jag nästan var 15. Efter det har det tagit över 2.5 år och jag har fortfarande mycket kvar i puberteten.
Detta gör det såklart jobbigare, för att jag hade ljus röst medans alla andra hade kommit in i målbrottet. Jag slutade på hockey för att jag inte vågade duscha i omklädningsrummet med alla andra grabbar. Jag har vart extremt kort.
Har även känt mig väldigt ensam i skolan, men orkar verkligen inte dra något exempel på hur folk har vart emot mig, eller hur dom ”inte brytt sig”
Någon som vet varför folk beter sig såhär och vad jag kan göra för att ”passa in” 🙁
Tacksam för svar!
Hej Svante!
Jag vill gärna ta kontakt med dig om de går?? /Hanna
Om Svante svarar här eller mailar mig så kan jag förmedla kontakten. Så många fina männsikor jag vill hjälpa här inne!
Jag känner samma, tack snälla rara gör gärna det om han svarar.
Hej, du kan prova maila mig på svante00@live.se för vidare kontakt 🙂
Låter väl typiskt mig men googlade ”jag känner mig så ensam hela tiden” och så kom jag in här..ingen aning men nu tänkte jag att jag skriver av mig i alla fall. 29 år, aldrig haft ett förhållande (var ”ihop” med en kille online ett par år men vi träffades aldrig, pratade med varandra som vänner. Sågs aldrig pga distans) Klarade inte av gymnasiet pga att jag aldrig kände att jag passade in. Var många elaka från grundskolan i samma klass och vi var bara tjejer allihop (omvårdnadsprogrammet) Deprimerad, svårt för det sociala (ångest/panik) Det jag skäms mest för är tröstätandet, jag går vissa månader och bantar och sen faller jag tillbaka. Skäms över mitt utseende, särskilt tanken på min vikt. Jag vet att det inte är mitt riktiga jag men det är svårt att släppa. Vissa dagar tänker jag ”men jag kanske inte är så hemsk och ful ändå..”bortsett från vikten då..Nästa dag är det som mobbaren i huvudet måste ta igen det” snälla” och sätta mig på plats igen. ”hur vågar du tänka att du duger” Jag har det senaste vågat börja drömma lite..jag vill ju faktiskt saker, jag vill få ordning på skolan, jag vill läsa på högskolan, resa..Drömmer desperat om att resa och få mina ”äventyr” Studenten är för mig den värsta tiden på året, det är slaget i ansiktet att jag står kvar och trampar på samma ställe medan andra ”lever och tar sig framåt”. Jag har börjat läsa lite på distans nu..det går lite segt men jag har inte gett upp än. Känns så jobbigt..fokuserar mycket på vad andra är, har och har gjort i min ålder.. Högskola, familj, barn..jag har inte ens körkort än. Jag vet inte hur det känns att bli kramad av någon och omtyckt för den jag är. I alla år har jag sagt..gå ner i vikt så löser det sig sen..men tiden går. Jag fortsätter att kämpa men ofta känns det hopplöst. Känns som det är för sent för mig. Jag känner mig lycklig tillsammans med djur och när jag fantiserar (planerar) någon resa..om jag inte blir ledsen och struntar i det dvs ”nä det kommer aldrig hända..jo tack huvudet.. Tack..hmpf) Har legat vaken hela natten nu för jag tänkte ta en promenad här på morgonen..det betyder panik..det kan ju finnas folk därute..blähhh..Usch man blir trött på sig själv. Jag kan vara väldigt social och” glad” enligt andra..men..jag försöker ju både övertyga mig själv men särskilt dem att jag är ok just då..för jag tänker det känns oartigt att klaga..och jag vill ju vara social. Vet jag behöver vara ensam en del men det är skillnad på ”självvald” ensamhet och att just inte ha någon att vända sig till. Hade bara varit så underbart att kunna våga gå ut en dag utan alla tankar. Faktiskt känna sig fri någon gång. Går hemma hela dagarna, inget jobb. Jag tar mig ibland ut, när jag åker någonstans så känner jag mig lite bättre. Tror det inte är nyttigt att sitta fast i staden där man mått dåligt hela sitt liv. Bör väl skilja på staden och folket men..det är svårt. Fortsätter kämpa..jag vill ju så mycket och måste fokusera på det! Ta hand om er och ha det bra ifall någon läser detta.
Hej Milla
Måste säga att jag känner igen mig i allt du har skrivit speciellt med kämpande emot vikt och att aldrig ha fått känna sig älskad,
Och jag vet att det inte är lätt.
Mitt namn är göran jag är nu 24 år
Och jag har skrivit en liten text här lite längre ner.
Jag kan tyvärr inte ge något tips för att hjälpa dig men
Kom ihåg att det finns alltid hopp.
Jag mår långt ifrån bra idag men det har blivit lite bättre under åren
Så håll ut! tillslut så kommer någonting att hända som
Gör att man blir glad
det hoppas iallafall jag på
/Göran
Hej. Du skriver att ”det är inte nyttigt att sitta i staden där man mått dåligt hela sitt liv. Jag är en kille som precis börjat i trean på gymnasiet och har kompisar och sådant i skolan, men inte under fritiden direkt. Jag funderar på att dra härifrån och börja plugga i en helt annan stad efter gymnasiet och ”starta” ett nytt liv med samt träffa människor som inte vet vem man är. Tror du att detta är ett bra sätt att komma bort från ensamheten. Jag är inte heller direkt rädd för att snacka med nya personer och hade bra med kompisar när jag var mindre. Tyvärr när jag kommit upp i åldern så känner jag att jag har blivit mer ensam och att jag ”måste” göra något åt det. Hoppas du ser detta!
Jepp, jag är den evige singeln. Är nu 30 år och har aldrig haft ett förhållande. Umgås för det mesta med mig själv utanför jobbet.
Det första som arbetskamrater frågar när jag berättar om mina semesterplaner är ”Så, vem åker du med?”. När jag berättar att jag skall åka själv så säger de, ”Jaha, ja du stöter säkert på någon på nån bar nån stans”. Grejen är att det gör jag inte. Jag är oftast den enda på restaurangen som vill ha ”Table for one”. Krogägarna får en irriterad blick när jag går in på en full restaurang, och de blir tvungna att dra isär borden för 4 pers.
Men det är sant att jag är hemmad, jag vågar nästan aldrig ta initiativ till konversationer med främlingar, utan det blir bara att jag umgås med mig själv.
Har försökt mig på online-dating men det har inte gått något vidare bra. Oftast tar det flera månader att få en dejt, som sedan blir en besvikelse i slutändan. Det får en att känna hopplöshet inför sin egen situation.
Hej Jakob
Har ingen aning om du ens kommer läsa det här men jag hade velat komma i kontakt med dig. Först gången jag skriver på en sådan här sida så vet inte riktigt vad jag ska skriva…
/Malin
Jag har alltid haft mycket umgänge och alltid någon att umgås med. Har aldrig någonsin känt mig ensam men nu gör jag det. Jag fick barn 2015 och förlorade redan där väldigt många av mina ”vänner”. Jag har haft en bästavän som även är min granne och gudmor till min dotter. Vi har hållt ihop sen 2011 och gjort allt tillsammans tills nu… hon började jobba med en tjej i någon månad (hon har slutat på det jobbet för ett bra tag sen), dom har knappt känt varandra i ett år. Jag och min ”bästavän” festade alltid tillsammans och hitta på saker, det var liksom alltid en självklarhet när det var ett speciellt tillfälle att vi skulle göra det tillsammans. Den här tjejen som min ”bästavän” började jobba med ettag börja fråga om hon fick festa med oss, jag gillade inte den här tjejen så värst innan men bestämde mig för att ge henne en chans ändå. Hon festade och umgicks med oss några gånger men nu på senaste fryser hon och min ”bästavän” ut mig, dom frågar aldrig om jag vill följa med på saker och min ”bästavän” hör bara av sig när inte den andra tjejen kan umgås. Det var ju jag och min ”bästavän” som gjorde allt tillsammans från början och nu är det dom två som gör det vi gjorde. Jag känner mig så jävla ensam, inte någon att umgås eller vända mig till. Har aldrig känt den här känslan förut.. hur kan hon som skulle vara min ”bästavän” byta ut mig så fort mot den andra tjejen som hon knappt känt i ett år? Jag vet nu vart jag har henne och att det inte är äkta vänskap. Jag har noll livslust, ingen att umgås med och göra dom där sakerna med som min ”bästavän” och jag gjorde. Behöver hjälp, vad ska jag ta mig till?
Hej du låter som en väldigt fin vän ☺ Önskar att jag kunde komma i kontakt med dig på något sätt förutom här ? // Linnea
Tack för bra artikel, saklig men ändå hoppingivande. När jag läser kommentarerna slås jag av Lisens beskrivning av sin ensamhet och hennes behov, det är närapå exakt vad jag skulle sagt själv. Ibland är det som en torka eller känslomässig svält att inte ha tillgång till en eller några riktigt viktiga människor i levandet. Under nästan hela livet har ensamhet varit en god och uppskattad vän till mig. Jag har sökt ensamhet, avstått umgänge för det har varit så skönt att vara bara med mig. Det förändrades långsamt efter att dottern lämnade boet, nu är att vara själv nästan laddat med ångest. Det är helt enkelt inte roligt att göra saker själv hela tiden, utan att dela upplevelsen. Jag upplever att jag inte har verktyg att förändra min situation, även om jag intellektuellt förstår att det inte är så. Men att veta men inte kunna är också en press som förstärker känslan av utsatthet. I min fantasi umgås jag regelbundet med en liten grupp kvinnor. Vi hjälps åt med trädgårdar och bostad, äter och umgås i grupp eller två och två. Gör utflykter och reser, delar varandras intressen. Jag är inte intresserad av en partner, men i stort behov av en vän.
Ofta känns det så vansinnigt komplicerat, speciellt när man inte passar in i normen utifrån vad man förväntar sig i en vänskap. Det behöver inte vara att man har svårt för det sociala, för det har jag inte. Att man har svårt att föra konversationer framåt, att ta kontakt och liknande, för det har jag heller inte heller. Det är bara det att de människor jag möter som kanske skulle kunna bli nära vänner, eller de få bekanta/vänner jag har, verkar inte vara intresserade av den sortens djupa relation jag skulle vilja ha. Det är ingen som har tid, ork eller lust.
Det är som att alla bara vill hålla det på ytan. Jag har alltid varit en sådan person som ställt upp men väldigt få gånger, snarare aldrig, fått samma sak tillbaka då jag behövt. Den där känslan att vänner åker till en om man skulle må dåligt, att de prioriterar dig först någon gång när det verkligen behövs. Det gör att jag alltid känner mig som lite mindre viktig. Hur mkt jag än själv ställer upp så är det ingen som ställer upp tillbaka. Det ska liksom hållas där uppe på det glada och bekymmerslösa planet, det ytliga. Det ska kaffedejtas och gå ut på krogen men jag är inte alls intresserad av det.
Jag vill ta promenader och prata, ibland om det ytliga men även om det där inne i hjärtat. Ha iaf EN enda bra vän, som jag träffar oftare än en gång i halvåret eller en gång i kvartalet (om man har sjukt tur). Någon som man kan dela hemligheter med, prata om drömmar. Någon att laga mat med, ha film-maraton med, skratta med.. Men ingen jag träffar verkar vara intresserad av de där lite mjukare lugnare sysselsättningarna eller värderingarna. Och innan någon säger att ”det där gör man med en partner” så..jag har en man, jag är gift, har ett utåt sett väldigt bra jobb osv. Men jag har inga vänner och jag behöver mer än en partner. Att ha vänner, speciellt när man inte har släkt eller familj, är viktigt för mig. Och jag är inte den som förväntar mig att ha 10 vänner, det räcker gott med en jag kan träffa mer regelbundet som ställer upp, som jag hörs med.Det räcker med en..men det verkar liksom vara helt omöjligt även med EN ENDA nära vän.
Ofta när någon frågar så fejkar jag. Jag ljuger och säger att ”jag väntar besök” eller ”vi väntar besök”. Det konstiga är att min man, han upplever samma sak. Och vi är verkligen inga konstiga filurer. Även han har ett bra jobb, helt normal, social begåvad, intelligent och allmänbildad. Vi bjuder gärna och är generösa av både tid och pengar.
Men det är fanemig ingen som vill umgås ”på riktigt”. Det är en fika på 1 timma en gång i kvartalet. Eller en gång om året, om det vill sig illa. Alla verkar vara så upptagna med sitt, så ointresserad av något djupare. Kanske är det så det är bara i livet, kanske är även de relationer jag ser på med avund sådana. Jag vet faktiskt inte längre. Jag saknar den där kompis-relationen man hade när man var tonåring. Den där” bästisen” man hängde med och skrattade tills det krampade i magen. Som man ringde och som kom cyklandes över när man grät på sitt tonårsrum pga hjärtesorg eftersom killen man var kär i inte var kär tillbaka. Kanske den vänskapen bara existerar i mina drömmar, kanske den inte finns som vuxen. Jag har i alla fall inte haft det i vuxen ålder. Sedan tonåring har jag varit ensam, jag vet inte vad som hände efter tonåren.
Ibland kan jag fråga, liksom bara rakt ut i universum, ”är det verkligen för mkt begärt att ha en nära vän i livet…bara en endaste vän?”…
Tankar från en helt normal 38-åring i Mellansverige
Känner igen mig.Det var en exakt beskrivning på mig själv.kram
Hej lisen! Vart i mellansverige bor du? Är i samma situation som du.. Kram Erika 39 med man o 2barn men ändå ensam..
Jag känner precis som du..
Rätt i prick. Vet inte hur jag hamnade här mer än att jag känner exakt samma känsla, hur svårt ska det vara!? Är social, bra arbete, stimulans privat och i arbetet, familj, barn, intressen men saknar såå en nära vän. EN som uppskattar mig tillbaka på samma sätt, känner mig ofta ensam även i sociala sammanhang. Får höra att jag är snäll, omtänksam osv och jag tänker mig att jag gärna vill finna en livskamrat inte bara hos min partner,,, Mellansverige, långt från mig 😉 Norrköping här!
Åh, vad jag kände igen mig i din text, det kunde ha varit jag som skrev den! Jag bor några mil ifrån Göteborg, 40.årig tjej, singel och utan barn. Skriv till mig om du vill, för jag vill också väldigt gärna få uppleva äkta, nära vänskap. Hoppas att du vill höra av dig (jag välkomnar även andra här, som söker en ny vän), min mail är at56care@outlook.com
Börjar närma mig 30. De närmsta vännerna har antingen förlovat sig, bygger hus, fått barn, gift sig eller är nykär.
Min ensamhet känns bara djupare för varje bild på sociala medier där jag ser människor tillsammans med sina älskade. Jag är självklart glad för deras skull men jag blir samtidigt så ledsen över att jag inte får ta del av ett sånt liv.
Jag saknar närheten. Hålla hand, axel att luta sig mot eller bara en hand på axeln och en röst som säger – att allt kommer att ordna sig.
Ensamheten har smygit sig på mer och mer de senaste åren och ibland gråter jag hysteriskt för jag vet inte vad jag gör för fel!
Vet hur du känner.
Jag separerade nyligen från ett fyra års långt förhållande där jag var (och fortfarande är) jättekär. Han har tre barn sen innan men vi pratade om att skaffa gemensamma och jag kände verkligen att mitt liv var komplett. Tills den dagen då han sa att han inte ville ha fler barn av olika anledningar.
Hela min värld rasade samman på en sekund. Och han var omöjlig att övertala. Jag fick flytta ensam till en liten lägenhet i denna lilla håla och förlorade allt. Och nu sitter jag här och jobbar 60%. De lediga dagarna är outhärdligt långa då mina vänner oftast är upptagna med partners, barn, hus, resor eller inte orkar ses osv. Och själv sitter man här ensam och saknar ihjäl sig efter ett ex som enbart vill vara med mig om jag väljer bort egna barn.
Jag avskyr livet. Det är ett som är säkert.
Puss och kram
Du är inte ensam om att avsky livet (om du nu fortfarande gör det, det kan ju ha ändrats för dig nu). Stor kram till dig <3
ända sen jag flyttade till brokind har jag kännt mig så ensam alla i min klass har så roligt jag går där och har ingen att vara med i bland är jag med de andra men då struntar de nästan i mig jag har två som gillar mig iallefall men när jag frågar om vi ska va har alla alltid ursäkter så jag saknar folk att berätta hur jag känner för någon som vet vad man ska ta mig till jag tror att jag föddes dömd till ensamhet ; (
ända sen jag flyttade till brokind har jag kännt mig så ensam alla i min klass har så roligt jag går där och har ingen att vara med i bland är jag med de andra men då struntar de nästan i mig jag har två som gillar mig iallefall men när jag frågar om vi ska va har alla alltid ursäkter så jag saknar folk att berätta hur jag känner för någon som vet vad man ska ta mig till jag tror att jag föddes dömd till ensamhet ; ( (jag är 12 år)
ända sen jag flyttade till brokind har jag kännt mig så ensam alla i min klass har så roligt jag går där och har ingen att vara med i bland är jag med de andra men då struntar de nästan i mig jag har två som gillar mig iallefall men när jag frågar om vi ska va har alla alltid ursäkter så jag saknar folk att berätta hur jag känner för någon som vet vad man ska ta sig till jag tror att jag föddes dömd till ensamhet ; ( (jag är 12 år)
Hej Jennifer,
Jag upplevde en liknande situation när jag bytte klass och hamnade i en helt ny skola när jag var lite äldre än vad du är nu. Jag trodde inte att mina klasskamrater tyckte om mig och vågade inte ta för mig. Lösningen för mig blev att våga tala med folk och hitta gemensamma intressen. Om du har två vänner som du säger tycker om dig, då gör dom säkert det. Kanske känns det bara som ursäkter?
För mig hjälpte det även att ha en hobby utanför skolan där man träffar människor på ett annat sätt.
Ge inte upp, ingen är dömd att leva i ensamhet. Jag hoppas du har någon att prata med i din närhet om detta, din familj? Det kan kännas svårt nu men jag vill ge dig hopp om att saker kan förändras. Kram
Hej mitt namn är Simon har alltid haft få med vänner alltid blivit mobbad och flickvänner har jag alltid haft otrogna mot mig och dom har altid lekt med mina känslor har precis blivit bedragen av den tjejen som jag trodde jag skulle leva med resten av mitt liv med umgås nästan varje helg med mina föräldrar för jag har inga vänner förutom mina arbetskollegor skulle betyda nått enormt om man kunde ha nån som man kunde gå på bio med eller gå ut och äta på resturang med. Men har acceptera att jag kommer alltid kommer vara ensam och alltid kommer vara med mamma och pappa.
Hej känner igen det du skriver. inte det om tjejer dock för det har jag under mina 24 år aldrig haft någon.
En gång född i utanförskap…
En gång alltid i utanförskap….
Ända gången någon vill mig nått är när dom vill ha min hjälp. Gratiskurator eller liknande. Men ingen finns där för mig.
Bara när det fanns risk för att jag kunde dö, då brydde sig folk.
Jag är dömd till ensamhet. Jag har försökt i så många år. Men alla bra vänner verkar upptagna. Så jag har bara min man och barnen.
Gör jag inte saker ihop med min familj så gör jag det själv. Fikar, shoppar och går ut och äter. Tränar ensam, promenerar ensam.
Har levt såhär i över 30år, tror inte det kommer ändras :'(
Hej alla medmänniskor
Det är som att jag själv skrivit detta. Det som i all denna ensamhet gör mej bitter och jag har svårt att släppa, är alla vänner men även nära o kära jag under så många år själv hjälpt på så många olika sätt, men när jag blev sjuk är det ingen som bryr sej. Själv har jag aldrig drabbats av psykisk ohälsa men jag har två vänner som har det och som jag verkligen brytt mej om och hjälpt på olika sätt genom åren men sedan jag blivit dålig och dem blivit tillfälligt bättre bryr sej heller inte dom, som man verkligen tycker borde veta hur jobbig ensamhet är-
Vad är det för fel på världen, tänk vad mycket blommor man får när man dött men inga medan man lever.
Mycket kärlek till alla ensamma!!!!!
Marie
Fokusera på vänner istället för den stora kärlek, yeah right! Vänner försvinner de också! Jävla skitliv!
Eller hur?! Känns som om det är lika svårt att träffa kärleken som ett är att skaffa nya vänner liksom
Arbetslös sen nästan ett år, 40 plus, ingen karriär, ingen pojkvän, inga barn och inga vänner.
Citerar en artikel ”Det som avgör hur lyckliga vi är bestäms, enligt forskningen, av en rad faktorer. Ett stort plus är att ha bra vänner, en kärleksrelation, ett jobb man trivs med och en aktiv fritid. Saker man själv kan rå över”
Men kan man rå över detta själv?! Det är ju bara delvis sant. Jag har haft vänner, men dom har inte tid längre, dom har gått vidare i sina liv med barn o familj o därigenom nya vänner som också har barn. Jag har kämpat i många år för att hålla kontakt, men har fått ge upp långa vänskaper som jag trodde skulle vara livet ut, när dom aldrig hör av sig själva. Folk har inte ens tid att svara i telefon. Via mejl, har jag av en vän 3 veckor senare fått en telefontid, och via sms meddelar en annan att hon ska ringa upp, det är en månad sen och jag har ännu inte hört något. Hur mycket orkar man kämpa och vänta för att ens få prata en stund? Var hittar man nya vänner som har tid, dom flesta i min ålder har barn och ett fullspäckat livspussel. Det hjälper inte att jag har tid att umgås 24 h om dygnet, dag ut och dag in!?!
Är numera också livrädd för att få ett jobb, vad ska jag prata om på rasterna angående vad jag gör på helgerna och på min fritid…
Träffade för första gången i mitt liv en psykolog två gånger i somras, men jag va inte tillräckligt deprimerad för att prioriteras, bara ensam. Mejlade henne nyligen och bad om en ny tid, tre veckor senare hade jag inte fått svar, så mejlade igen. Gissa vad hon svarar? Jag har inte tid…..!!!
Hej. Jag heter Mikael, är snart 50 år & bor i Karlstad. När jag läste din insändare så kändes det som att jag läste om mig själv. Det skulle vara trevligt om vi kunde få kontakt med varandra.
Hälsningar Mikael.
Hej!
Jag ville bara tipsa dig om min psykolog som heter Ingegerd och har din mottagning i Göteborg. Hon har en lång erfarenhet bakom sig på över 40år och är en väldigt duktig psykolog. Det känns som att du pratar med någon och inte med en vägg som jag upplevt det tidigare. Bor du i närheten av Göteborg?
Jag hjälper dig gärna med kontakten i så fall 🙂
Hoppas du mår bättre nu och att du kanske börjat socialisera dig med ex en sport eller aktivitet. Det finns oändligt mycket du kan göra. Prova att öppna din ”att-göra-ögon” och fundera på vad du tycker om i livet och vad som gör dig glad och sedan gör det 🙂
Du får gärna svara tillbaka om du vill. Ta hand om dig.
Hej Tina!
Jag skulle gärna vilja kunna ta kontakt med psykologen du rekommenderade.
Hej Tina!
Jag skulle gärna vilja kunna ta kontakt med psykologen du rekommenderade.
Hej ”Maktlös”
Vill gärna få kontakt med dig.
Alltid varit en social ensamvarg, dvs väldigt social,alltid haft det lätt för mej, humor, hjälpsam,kärleksfull,läshuvud-ett juste IQ och ett ännu större EQ. Fått människor att skratta och må bra. Haft ett behov av att ha ensamma stunder och kopplat av,njutit av tystnaden och av livet med mej själv som sällskap däremellan.
53 år UNG ! 😉
En halvpissig barndom,en ok tonårstid, jobbat 150% i åratal- gift med jobbet ( akutsjukvård= ta hand om alla andra) Har min grundtrygghet-jag vet vem jag är och hur jag funkar. Pratglad,diskuterar gärna olika saker.ärlig…
Har numera ett vuxet barn, ett barn som det gått bra för .välartad, har arbete och goda vänner, osv. min stolthet
Numera är jag sjukpensionär pga av arbetsskador och den ”berömda väggen” som träffade mej som en ångvält.
man blir aldrig densamme,dvs kan inte ha 100 bollar i luften och kan inte arbeta varken 150 % som förr eller 10% för då kommer värken att ta knäcken på mej, för övrigt funkar jag hyfsat bra , jag står och går,men jag springer inte och kastar mej inte i lianer…
Nå,.. jag ÄR ensam,ensam,ensam… och så är jag ,,,. ensam !!!
VARFÖR? Luktar jag illa? Har jag varit otrevlig? Duger jag inte pga av att jag saknar en yrkesidentitet idag? VARFÖR ??
Jag har provat allt och lite till…
men jag är ensam…
Jag har tagit till allt fr mindfulness, yogaliknande, hittat på egna saker…. positiva tankar, ”det finns någon som har det värre… ” men det hjälper föga i all evighet . till slut tränger sej insikten in i märgen på mej om hur ensam jag är…
Jag fick en svår sjukdom som jag till sist blev friskförklarad ifrån,jag störde aldrig någon under denna tid, pockade inte på uppmärksamhet och ingen hörde heller av sej mer än via ombud som kunde ”Hälsa så gott till X från oss” Inga telefonsamtal, inga besök…
Människor i min omgivning alla säger ”å vad kul att se dej…” ”Å vad jag gillar dej…” ”Åh, vi bara måste ses någon dag…”
Sen händer absolut ingenting mer…
mer än att de gärna lägger ut hela sitt liv, alla middagar, fester, resor, hobbies som de gör ihop med sina / våra gemensamma bekanta/vänner, inte minst på facebook.
Har jag valt fel klientel människor att ha kontakt med?
Varför mobbar man ut mej så totalt? Eller gör de inte det?
Var hittar jag RIKTIGA människor att skapa relationer med?
Jag kräver aldrig något, jag är en väldigt enkel människa dock inte en mes och jasägare för att passa andra utan jag har åsikter jag också…
Jag sitter på mitt rum från det jag vaknar tills jag till slut lyckas hitta en trötthet som kanske ger mej någon timmes sömn…
Jag har inte längre några hungerskänslor så jag glömmer bort att äta, jag lämnar mitt rum för att gå på toaletten och någon enstaka gång,när jag måste, går jag till affären och handlar lite mat,sen sitter jag på mitt rum till 95% av min vakna tid.
Jag har ett särboförhållande,vi bor inte ens i samma land och jag vet inte var det kommer att ta vägen, jag är för gammal för att vara ”olyckligt kär” ,det är vad det är och det får bli vad det blir… vi har kul o trevligt när vi ses och om jag så skulle vilja råder det aldrig ebb på att ha en ”lekkamrat” om jag så säger..
Varför så ensam, tja, jag har flaggat ner, jag har tystnat,tänker att ”vilket slöseri” med liv. En människa, lättsamt, humoristisk och kärleksfull, men ändå så himla ensam. något är helt klart fel,men vad, visste jag det hade jag något att förhålla mej till.. min enda önskan numera är att låt mej bara få gå och lägga mej och somna, och inte vakna igen..
Nejdå , jag tycker inte synd om mej själv, det är som det är och jag är ledsen,men jag är realist. När man inte får något tillbaka någonstans ifrån ( ja givetvis har jag mitt numera vuxna barn,men mitt barn har faktiskt ett eget liv och skall inte vara min sällskapsperson) då dör man ju bit för bit inifrån och ut.
Djur såväl som människor är i stort sett alla flockdjur, lämnas de utanför så drabbas de av ohälsa och för tidig död…
Jag vill inte dö,men jag vill inte ha detta liv heller, jag vill leva inte bara överleva och lägga dag till annan, utan något större innehåll än att bara vänta på natten och kanske få sova bort skiten.
Vad mer kan jag ta till för att slippa ha denna påtvingade ensamhet? Jag har redan provat alla möjliga saker för att tränga undan ensamheten, jag orkar inte längre stå emot verkligheten jag överlever i… och nej, jag skall inte döva ledsenheten med piller ty det skär ju bara udden av varbölden-det botar inte, varbölden behöver tas bort helt inte bara motas åt ena hörnan,något annat måste till eller så måste det ta slut en gång för alla.Nej detta är inget rop på hjälp, jag är bara realist, en realist som vågar se och skriva den nakna sanningen…
Någon mer som känner igen sej ?
Hej Ensam Ensam!
Jag är 30 gammal och kan känna mig i en hel del av det du säger. Jag har under en stor del av mitt liv varit ensam och inte haft något större socialt nätverk. Hur mycket man än har bjudit på sig själv och tagit initiativ för att få folk att umgås med en så hjälper det inte. Tillslut står du ändå där ensam.
Tyvärr lever vi ett asocialt samhälle där människor är fastklistrade i sina privatliv och är starkt egocentriska. Det är bara JAG som gäller. Det är enligt min uppfattning svårt att få en nära relation med folk. Man får endast kontakta folk om du har något ärende hos dom, annars blir folk sura om du hör av dig.
Tyvärr har jag varit alldeles för snäll person under mitt liv och en del människor utnyttjar det och försöker köra över en. Jag har lärt mig att man ska ha skinn på näsan och visa att man har sin egna gränser. För att överleva i ett samhälle som är starkt fokuserad på JAG så har du inget annat alternativ att stå på dig och inte visa att man har egna uppfattningar. Trots det, kan det likväl ändå inte fungera. Men bättre att du är lite tuff än att vara för snäll.
Tyvärr är läget för de flesta av oss att vi bara överlever för dagen och lever inte ut livet. Du har rätt. Jag vet heller inte vad man ska ta sig till men ända sättet är att inte ge upp. Visa istället att de andra har fel och de är egentligen inte lyckliga med sina liv bara för att de avisar dig och mig.
Jag håller tummarna för dig Ensam Ensam och hoppas verkligen det löser sig för dig. Ge inte upp! Hör gärna av dig här på bloggen om du undrar något. 🙂 🙂
Stämmer exakt…tycker oxå många verkar egocentrerade och bara JAG JAG…jag tycker(kan ha fel) att jag är motsatsen- nu är jag utbränd ensam o deprimerad-enda sociala jag hade var jobbet bland alla egocentriska kollegor och det var helt ok. Känns lite svårt att få tillbaka gamla vänner och få nya vänner nu när man dragit sig undan allt så länge.
Hej Ensam Ensam !. Det låter som att du är deprimerad. Har själv varit det i en period. Och det finns bra hjälp att få, men det vet du säkert om som har jobbat länge i vården eller vad det var. Jag är inte bättre själv men jag tycker du borde fundera på hur du vill att ditt liv ska se ut. Det är så i det mesta. Om man vill att saker och ting ska vara på ett visst sätt, är vi den enda personen som får se till att det inträffar. Vill jag träffa folk om det inte själva hör av sig får jag se till att göra den där middagen,kanske flera gånger ( för min egen skull) för att jag själv vill det. Leta upp sammanhang och situationer där jag skulle kunna passa in och hitta vänner. Eller skaffa ett nytt intresse där jag träffar andra. Ibland kan man inte vänta bland måste man bli en do:er.
Känner igen mig exakt ensamheten blir smärtsam och livet overlkligt hur kunde det bli så här och resten av släkten är i relationer och familje strukturer vad har vi för samhälle där allt bygger på att roffa åt sig någon och äga och älska varann. Vi andra då lever i tystnad och hjälplös känslomässig ensamhet.
Hej Ensam Ensam…
Jag fick läsa om igen ditt inlägg. Började fundera om det var JAG som skrivit inlägget. Men det skiljde sig på en punkt, vad du arbetat inom, så det var inte mitt inlägg. Mycket märkligt, känna igen sig så. Hör av dig på mail om du vill så pratas vi vidare. Allt gott, från en till ensam 50+ som sprang in i väggen, och har 1 vuxet barn (som har rätt till sitt eget liv) sen är jag sjukpensionär, och söker inte efter relation att täcka upp ensamhet. Önskar vänskap.
Hej! Jag känner igen mig i allt du skriver och önskar att jag hade dig här på en matbit och ett ärligt djupt samtal. Jag känner mig så ensam att jag tyvärr börjar ta lite för mycket av mina smärtstillande mediciner. Vill helst sova bort min tid. Älskar min tid på jobbet, men smärtor gör att jag inte kan jobba fullt. Det som håller mig över ytan är hundarna, men de behöver inte rastas eftersom jag bor så till att jag bara behöver öppna dörren så ofta gör jag bara det. Nej nu orkar jag inte skriva mer
Hej jag är en tjej på 22 år bor i Stockholm. Skulle vilja ha vänner som man kan hitta på saker med och bara umgås och ha kul. Prata om allt möjligt och veta att allt stannar bara mellan oss, allt från hemma kvällar till ut och ta något glas vin, till att träna tillsammans, ? eller bara snacka om allt möjligt, till att gå ut och dansa ?
Låt oss umgås!!!
Hej är en kille som är 23 år och har egentligen bara haft två kompisar under min livstid, dom har jag nu för tiden ingen kontakt med då dom flyttade och har sen aldrig hört av sig fast jag har försökt att hålla kontakten.
Att man har varit mobbad hela min skolgång utan några vänner har definitivt inte varit lätt och har satt en hel del sår i mig som än idag gör sig påminda.
Det värsta var att man blev mobbade av båda könen vilket har gjort att jag aldrig har vågat prata med någon överhuvudtaget vilket har gjort att jag har hållit alla mina problem för mig själv.
Att man samtidigt har blivit mobbad av sin egen pappa hjälper inte heller till.
Detta gick så långt så att jag den 30:e april 2013 fann mig själv sittandes vid ett järnvägsspår med intentionen att döda mig själv. Men jag vågade inte. I dagens läge så är det ca 2 år sedan som jag senast hade en självmordstanke men jag mår fortfarande väldigt dåligt ibland.
Värst är ensamheten, jag önskar så mycket att jag hade vänner eller en flickvän men istället så har jag inget då jag inte vågar att försöka ta kontakt med folk.
Så ibland sitter man på olika ställen och ser på par som man ser är så kära men själv så åker man hem själv, känner sig ensam och gråter sig till sömns på nätterna
Jag har alltid haft känslan av att man får ta mer skit när man inte vågar prata och säga ifrån. Som om folk luktar sig till det som rovdjur vilka inte kan kontrollera sina instinkter att ge sig på den som de upplever som svagare. Och där med inte sagt att personen ifråga är svag, oftast tvärtom så mycket starkare att skulle de inse det skulle de häpna. Jag tror man lätt gör det till en stor sak när man känner att kommunikationen inte funkar som man vill för att man av någon anledning tappat självförtroendet. Att man borde börja med att sänka kraven på sig själv. Inte hänga upp sig på exakt vad man säger och när man väl säger nått klappar sig själv på axeln och säger till sig själv vad duktig jag är som sa något. Oftast har man högre krav på sig själv än motparten som inte märker så noga hur man säger något. Öva på att prata med alla möjliga människor även om de inte är potentiella vänner. Bara genom att säga små saker kan vanan tränas upp. När sedan vännerna eller flickvännen dyker upp så blir det lättare. Finns det inte typ spel på nätet med chatt forum. Det kan ju vara lättare att börja prata med folk i text och bygga lite självförtroende. På nått vis handlar det om att försöka avdramatisera pratandet och göra det till en naturlig del i vardagen. Prata utan annat mål än att prata. Gym finns det folk på där kan man ställa träningsrelaterade frågor till dem som är där lite försiktigt. Man kan också fråga hur en viss maskin används. Intressen är ett bra sätt att hitta vänner igenom. Har själv inte så många vänner som jag umgås med, men försöker vara social så ofta som möjligt. På nått vis får man bestämma sig för att det ska bli bättre.
Jag tycker det är så fint av alla att dela med sig av sina känslor.
Jag är 24 år och känner mig ensam då jag insett att jag inte har några äkta vänner. Isolerar mig istället för att hitta nya, då energin inte riktigt räcker till. Det är tungt periodvis, då jag bor i en liten by där alla känner alla och gärna också har en åsikt om alla.
Önskar vi i Sverige vågade prata mer med främlingar, sprida lite glädje, och våga säga våra åsikter till varandra.
Varma kramar till er som också delat med er.
Hej Jennifer!
Jag önskar också att vi i Sverige vågade prata mer med folk som man inte känner, att vi kan ge varandra komplimanger och beröm när vi gör något bra. Inte att vi fort misstänker varandra när vi ger en komplimang. I långa loppet tjänar man på att ta kontakt folk och ur det kan något fint uppstå. I Sverige har vi en förmåga att hela tiden komma med synpunkter på vad du inte kan och inte gjort. Lyft upp de goda sidorna hos varandra också.
jag känner mig ensam fast jag är med vänner, det känns som jag inte passar in någonstans. Min mamma är svensk och pappa arab och så har jag en medföddskada på min vänstra sida Jag är snart 22 år och har aldrig haft en flickvän och det lär väl fortsätta vara så för är väldigt blyg när det kommer till tjejer men tror även jag har social fobi
Det går att vända, både ensamhet och social fobi. Det är en tuff resa, men också otroligt givande. Håller tummarna för att du fortsätter kämpa.
hej jag va fast i ett destruktivt förhållande i 5 år och de gjorde att jag förlora de få vänner jag hade . har familj omkring mig men saknar just vänner man kan ut o ta en god drink o snacka lite skit o ha kul o gå med till gym osv . är 24 år känner inte för att sitta hemma längre och de hjälper ju inte att man är arbetslös heller så de blir ännu mer ensamt. 🙁
Kan nog hjälpa dig med arbetslöshets biten.
Har själv varit där 🙁
Känner du för att prata skicka ett sms
0738-171996
Hej Sandra! Känner med dig. Är 23 , bor i Stockholm. Bor du i närheten?
Jag 36 förlorade min man och son två år sedan. Den tunga sorgen har lagt sig. Men har ensamheten trätt fram istället. Känner i te igen mig i texten ovanför o vill gärna passa i ngn kategori så jag kan få konkreta svar hur jag ska komma vidare från denna tunga och energikrävande ensamhet. Jag jobbar, har några få vänner de flesta har försvunnit under årest lopp då de inte kunde hantera min sorg…
Har varit en ensamvarg nu i c:a sju år, och det börjar ta på mina krafter. Jag har haft den där s.k. ”leendet” på läpparna under de senaste åren men man får ju ingenting tillbaka, inte ens ett ”hej”. Jag blir utfryst.
Det går ju knappt ta kontakt med omvärlden, då de sitter fastklistrad i sina telefoner och kollar Facebook; Twitter, Instagram och annat dylikt.
Jag är inte heller som alla andra. Jag är jag, dvs, kolossalt dålig humor och har haft det ända sen tonåren. Det är humor som har hållit mig vid liv, tanke på vad man har fått genomlida de senaste fem åren. Min mor kastade in handduken 2011 och min far likadant 2013. Det blir bättre säger förståsigpåare, men jag tycker att det har bara blivit värre och värre med åren.
Flickvän är någonting som jag absolut vill ha, därav min ensamhet. Men när man läser på nätet om kvinnomisshandel som figurerar, så försvårar det för oss vanliga män som inte misshandlar kvinnor, att träffa en. Då tar kvinnorna för givet, i alla fall ”de flesta”, att vi normala/snälla män är också kvinnomisshandlare.
Jag är nykterist och då får man höra från de övriga att jag är för ”nykter” och ”tråkig”. Men man kan väl ha roligt utan alkohol, eller?
Man har haft bekanta som man tror sig vara ”vettiga”, men de blockade mig utan att tala om för mig vad som var felet.
Dejta är ett avslutad kapitel för mig snart, det är nästan överreklamerat. Jag är inte snål, jag är ekonomisk tänkande.
Jag skulle kunna göra listan oändligt lång, men då utstrålar jag bara negativa vibbar.
Jag är FAKTISKT, en trevlig människa, med tyvärr, en trasig själ.
Om vi ska hoppa tillbaka till min s.k. humor, så kan jag t.ex. sitta i nåt rum och leva mig in i en fantasifull värld som inte ens finns, och asgarva åt det hela. Kan inte konkretisera bättre.
Jag kan inte beskrivas, jag måste upplevas.
Ensamheten kan vara bra, men inte i längden för det psykiska.
Håller helt klart med dig i vad du säger. Tråkigt att samhället är så asocialt och datoriserad. Alla sitter med lurar och lyssnar på musik eller är fastklistrad i sociala medier. Har också upplevt att det är svårt att få kontakt med folk trots att man bjuder på sig själv och ler och är trevlig. Tyvärr går det inte hem i dagens samhälle att vara för snäll. Då blir man överkörd och utnyttjad. Jag har fått lära mig att man måste sätta sina gränser och ha krav och då börjar en del folk att visa respekt för en. Det är svårt att skaffa sig vänner och att behålla dem. Allt är så ytligt och tillfälligt. Jag har alltid varit den snälle personen som tar kontakt med folk och tar initiativ för att hålla igång det. Nästan alltid är det jag som håller igång de sociala kontakterna. Skulle jag släppa det så brukar kontakterna brytas direkt. Sorgligt nog så har jag tvingats att acceptera att samhället är så trist och ytlig. Det betyder inte att samhället gör rätt för det.
Vi andra kan dela med oss av våra erfarenheter och stötta varandra. Det borde vi göra.
Hej Richard, jag känner igen mig i det du beskriver som ”din” humor. Men det är bara när jag mår riktigt bra som jag kan göra så. Det var mycket länge sedan nu. Många år sedan. Har för snart ett år sedan kommit ur ett långt förhållande som nästan varade hela 20-årsåldern. Dessförinnan hade jag vänner som jag för länge sedan vuxit ifrån och som inte var bra för mig. Har sämre kontakt med min familj, det var liksom jag som höll ihop dem. När jag flyttade så särade de på sig. Och inget är som förut. De, främst min mamma, men även min bror vill inte längre leva familjeliv. Jag bor på en liten ö långt ifrån familjen och kämpar varje dag för att hålla mig glad och social. Höll på att börja känna mig galen. Saknar nära vänner numera. Kanske du och jag har samma humor? Var bor du någonstans?
Jag har inga vänner och har inte äns en pojkvän min familj bor långt så ja ni fattar jag känner mig väldigt ensam.:/
Det låter väldigt tufft steffi.
[…] är ute med kompisar och jag sitter ute med ett glas vin och en bok. Då hade det varit mysigt att ha någon bredvid. Liksom. Funderar på om jag borde registrera mig på någon dejtinghemsida, bara för att se om det […]
Jag har känt mig ensam hela livet. Till och från, naturligtvis. Jag blir osäker på vart mina vänner står ibland, jag tror att jag inte är intressant ibland, jag tror att jag inte duger ibland.
Men när jag tagit mig ur svackorna lyckas jag alltid bevisa för mig själv gång på gång att jag har fel. Jag får tjejer, jag får kompisar, jag får vänner. Jag tappar tjejer, jag tappar kompisar och jag tappar vänner. Det finns nog inte en människa som bara får och får. Livet ser ut så.
Mina motton är: behandla andra som du behandlar dig själv (eller som du vill att andra ska behandla dig), gör inte saker du inte kan stå för, gör inte saker som känns fel och behandla dina medmänniskor med respekt.
Dessa motton har hjälpt mig att vara öppen för nya erfarenheter AKA att ge alla människor en chans. De som får mig att känna mig olustig eller rentav får mig att må dåligt lämnar jag och de som får mig att må bra söker jag mig till. Men mitt råd är: låt aldrig fördomar tala för en annan människa. Man missar så mycket.
Känn efter vad som är okey. Tänk inte på vad som anses okey, utan känn efter själv. Det hjälper en att sålla bort fel sorts människor.
Insiktsfullt och fint Nathanael, tack för att du delar med dig!
Min ensammaste period var förmodligen i mina tonår runt 13-16 år, hade några få kompisar i skolan – men vi var inte direkt det coola gänget som blev bjudna till några fester (och vi vågade inte gå de få gånger det hände). Vi pratade inte heller om något djupare eller våra känslor i mitt kompisgäng. Det i kombination med en dålig relation med de flesta i min familj under mina tonår gjorde att jag kände mig väldigt ensam. Den känslomässiga ensamheten gjorde mest ont för mig… Jag är dock väldigt glad att jag bestämde mig för att börja vända på det när jag blev 16 år och kunde börja på gym – ett bra sätt att börja bygga upp min självkänsla.