Stamning: En berättelse om att våga prata Del 1

Jag har blivit tillfrågad av The One Viktor Sander att berätta mer om min resa från det tysta, stammande barnet som inte vågade prata till den trevliga egenföretagaren och projektledaren med en osund förkärlek till Flap Jacks. Och vem är jag att säga nej till ett sådant erbjudande? Jag står helt och hållet i mitt hjärtas tjänst, och genom att berätta min historia hoppas att du ska bryta din tystnad och aldrig mer vara rädd för att prata!

Min människosyn har genom åren varit väldigt mörk och dyster, men det kommer jag inte att gå in på så mycket. Anledningen är att det till största delen handlade om att jag omgav mig med människor som redan hade en negativ syn på världen, och det blev en neråtgående spiral som faktiskt hade mindre med mitt handikapp att göra än man kan tro. Kraften i ens umgänge är stor – underskatta den aldrig!

Och glöm aldrig att den genomsnittliga människan vill vara god! En stor del av mitt problem var att jag inte bemödade mig med att lära mig vikitga sociala regler, och på så sätt kan man säga att jag grävde min egen grav. Det var inte förrän jag började försöka lära mig dem som saker började vända, och det var inte förrän jag slutade umgås med fel människor som jag började bli den jag är idag.

Innan du fortsätter vill jag att du tar med dig en sak. Idag får jag sagt till mig att jag är entusiastisk, positiv, passionerad och en spännande person. Du kommer snart märka att det inte alls passar ihop med den du kommer att läsa om i den här delen. Jag vill att du tar med dig det, för det visar vilken makt vi människor egentligen har. Vilken makt DU faktiskt har att påverka ditt eget liv och att ingenting någonsin är hugget i sten!

Med dessa ord påbörjar jag en artikelserie om en tyst liten pojke som vägrade acceptera vägen som valts åt honom.

Del 1

”De flesta av livets bromsklossar är scenarier som aldrig äger rum.” – Christoffer Andersson

Det mest självklara i hela världen

Har du känt hur hela rummet börjar gunga? Har du någonsin känt det iskalla hugget i bröstet och den kalla handen som vrider om hela buken? Har du känt hur det börjar bulta i huvudet? Svetten som sipprar ner längs hårfästet, de hårda andetagen och det svarta hålet under fötterna? Eggen du balanserar på för att inte falla?

– Du därborta i hörnet, varsågod.

Jag skulle bara säga mitt namn. Det var allt. Christoffer. Ett ord. Elva bokstäver. När jag nu sitter och skriver det här 18 år efter den specifika händelsen, som egenföretagare, pappa och projektledare, sköljer känslan över mig som syndafloden och får mig att stanna upp. Jag drar handen över ansiktet och funderar på att lämna datorn. Orden ekar i mitt huvud – det är inte värt det. Låt det vara. Du har redan vunnit.

Men jag sitter kvar. Orden kommer. Det är dags nu. Jag hade precis fyllt 30 när jag för första gången berättade för mina bröder om hur mitt handikapp hade påverkat mitt liv. De hade ingen aning. Jag hade ingen aning om att de visste så lite. Jag har kämpat länge och väl. Kanske lite för väl.

Jag stammade svårt som barn. Pratade nästan aldrig i sociala sammanhang. Undvek varje situation där jag förväntades prata. Jag var frustrerad. Startade slagsmål. Lyckades aldrig vinna. Jag var rädd. Kunde inte hävda mig varken fysiskt eller verbalt. Maktlös. Totalt maktlös. Barn kan vara så elaka, och för ett barn som varken kan prata eller slåss blir det tufft. Det enda jag kunde göra var att tänka. Tänk om. Ja, tänk om jag hade varit gjort av stål? Jag hade inte ens behövt prata.

Tillbaka i lektionssalen. Jag öppnar munnen för att försöka svara på frågan. Visste redan innan att det inte skulle gå. Försöker i alla fall. Sekunderna tickar. Den manliga läraren höjer lite grann på ögonbrynen. Hela min värld gungar och jag känner mig alldeles yr. Jag slutar försöka ett ögonblick. Andas. Försöker igen. Jag sitter fast på K-ljudet, men här gången pressar jag hårdare. Jag känner mig alldeles färdig, men vad kan jag göra? Jag måste svara på frågan. När jag till slut får ur mig mitt namn sjunker jag ner i stolen. Jag försöker dölja att jag är helt slut. Min panna är blöt. Läraren går vidare och pekar på tjejen som sitter bredvid mig. Hon säger sitt namn som om det vore det mest självklara i hela världen…

Vad händer sen?

I del 2 kommer jag att gå in på hur jag började trotsa mitt handikapp och vilka strategier jag skapade för att jag inte skulle haka upp mig.